Stockholms modevecka har dragit i gång. Svenska designers visar upp vårens kollektioner, och politiker snackar instinktivt om det svenska modeundret.
Efter skivexporten under 90-talet är det många politiker som ivrigt letar efter uppföljningen till den "stora" populärkulturframgången. Om det är kändisminglen som hägrar, eller bara viljan att få uppmärksamhet eftersom man "hänger med" är svårt att avgöra. Klart är att få kändiskåta politiker kan tacka nej till den gratis-PR det innebär att kräva några extra satsningar på en viss typ av verksamhet bara för att den redan råkar vara framgångsrik.
Populärkulturvurmandet bland politiker är ett mönster som går igen. När de kom på att vi har fler möbeldesignföretag i Sverige än Ikea lanserades ett svenskt designår. När sommarplågorna som spelades på radion under utlandssemestern var skapade av svenska artister kom begreppet "musikunder", och branschorganisationen Export Music Sweden lanserade den senare ihjälslagna nyheten om att Sverige var tredje bäst på musikexport.
Politikerna köpte argumenten, satsade öronmärkta pengar, och slog sig själva på bröstet på vägen in med vip-biljetter till Grammisgalan. Mona Sahlin är fort- farande stammisgäst på kändisminglen och centerns Fredrik Federley är en synlig premiärprimadonna, med eller utan rosa peruk.
De popkulturella punktsatsningarna sätter spår hos de enskilda företagarna. Design, mode, film, musik och dataspel är bara några exempel på lagom häftiga varor redo att exporteras med rätt form av bidrag.
Trots att nittiotalets musikexport knappast var ett under att tala om, har vurmandet kring den fantastiska perioden fortsatt. Stat och kommun ger gärna bidrag till redan framgångsrika jippon så länge det finns en chans för dem att synas - och mingla med kändisar. En vinstgenererande exportindustri anses inte klara sig själv.
När den första delen av årets modevecka drog i gång klagade arrangörerna över att de stora designerna svek arrangemanget. Marknads-chefen för veckan efterlyste mer politiskt stöd, i synnerhet med ekonomiska medel. Det politiska talet om kreativa branschunder skapar efterfrågan för politiska åtgärder. I Sverige är det lika med bidrag.
Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Luciano Astudillo har krävt satsningar på både modeindustrin och dataspelsbranschen. Han menar att det är kreativa näringar som skulle kunna växa ännu mer med politiskt stöd. Trots att framgången åstadkommits när näringarna levt på samma villkor som alla andra.
Det statliga punktstödet skapar marknadsbubblor som brister. När intresset och hajpen försvunnit lämnas branschen kvar med en mini- finanskris de inte har medel för att ta sig ur. Stödet blir en enda stor björntjänst.
Politiker som vill "visa att man hänger med" är bland de värsta typerna man kan hitta. Inte för att det är fel med politiker som har populärkulturella intressen, utan för att det är direkt skadligt att bidragsblåsa upp luftslott bara för att det ser bra ut i medierna.
Småföretag inom nöje- upp- levelse- och design- och andra kreativa sektorer lyckas oftast när de drivs på samma villkor som andra branscher. De drabbas av samma problem, lider brist på flexibilitet och faller offer för politisk företagsfobi.
Det kan inte ens den trend- känsligaste satsningen på underhållningsexport råda bot på.
