I veckan har Expressen skrivit om "De pigga 67-åringarna", de svenska seniorer som berikar vår arbetsmarknad med sin erfarenhet och visdom. Och som gärna skulle vilja fortsätta även efter 67-årsdagen.
Svenska gråpantrar är världsledande arbetsmyror. Det beror på flera saker, till exempel att kvinnor förvärvsarbetar i högre grad än i andra länder. Och 2006 kom det dubbla jobbskatteavdraget, som har gjort det extra lönsamt att arbeta efter 65-årsdagen.
Alla kurvor pekar uppåt. Anställda i åldern 65-66 tredubblades mellan 2001 och 2009. Nu vill regeringen höja den frivilliga pensionsåldern till 69. För ju äldre vi blir i Sverige och ju större andelen äldre, desto viktigare är det att vi arbetar längre. Det gäller både nationellt - fler i arbete ger mer pengar till välfärd - och individuellt - ju längre vi lever, desto längre måste ju våra hopslitna pensionspengar räcka. Höjd pensionsålder ligger således rätt i tiden.
Men vilka är de pigga 67-åringarna? Enligt utredningen "Vem arbetar efter 65?" (SOU 2010:85) är det korta svaret: en välutbildad man.
Det är knappast förvånande. Högutbildade har ofta stimulerande jobb och deras arbetsuppgifter är sällan skurhinksrelaterade. Deras kroppar slits inte ut. Att det är fler män än kvinnor som jobbar beror delvis på att dagens manliga pensionärer är högre utbildade än kvinnorna.
En typisk representant för de svenskar som mer sällan blir "pigga 67-åringar" på arbetsmarknaden, är Berit Woolley, som intervjuades i onsdagens tidning. Den 59-åriga undersköterskan har jobbat i äldreomsorgen i 30 år: "Jag undrar vilket pris jag skulle få betala för att orka fram ens till 67", säger hon. "Kroppen är helt slut och arbetet är mentalt krävande".
Arbetarrörelsen kämpade hårt och framgångsrikt för att skapa en bra arbetsmiljö i Sverige. Men arbetarrörelsen är en man; mäns arbetsmiljö har stått i fokus. Det brukade märkas när S-ledaren Göran Persson, i skillingtrycksstil, talade om kvinnorna som bär välfärden på sina utslitna axlar. Det lät romantiskt - inte som en arbetsmiljöskandal.
Könsdiskrimineringen märks också när det nu har fastställts att kvinnor har svårare att få livränta på grund av arbetsskada. Deras arbetsskador tas inte på samma allvar som mäns och arbetsskadeforskning har huvudsakligen gjorts på män i manliga yrken.
Alliansen har som bekant gjort arbetslinjen till religion: arbete mår vi bra av och arbete gör Sverige rikt, så lyder grundteserna. Om de motiven ska vara trovärdiga måste alliansen också ha arbetsmiljö som religion. Strävan måste vara att alla ska ha en reell möjlighet att arbeta till minst 65, åtminstone deltid.
Annars riskerar höjd pensionsålder att se mer ut som en ambition, ämnad att uppfylla högutbildade 40-talisters krav på livskvalitet, än en generell välstånds- och frihetsreform.
