Frågan är komplicerad och rymmer dilemman, eftersom olika principer för Sveriges styrelseskick hamnar i konflikt. De nationella styrdokumenten föreskriver att skolan ska vara konfessionsfri och skydda elever från kränkande behandling. Dessutom ska rektor, i rollen som tjänsteman, vara fri i utformningen av skolans konkreta verksamhet. Målen som skollagen anger ska uppnås, men hur detta sker uttolkar rektor och lärare.

Samtidigt är skolan kommunaliserad. Hela tanken med decentralisering är att lokala variationer ska kunna göra avtryck på verksamheten. Ett tungt argument, en gång i tiden, var att den centralstyrda skolan blev fyrkantig och stelbent. Lokala kulturer och karaktäristika skulle tvärtom få avtryck i skolans utformning. Konkret betyder det att rektor inte bara har att navigera efter nationella styrdokument utan även den lokala opinionen kanaliserad genom lokalpolitikernas vilja.

Ett exempel på den krock som kan uppstå och det korstryck rektor verkar i är Sotenäs kommun i Bohuslän. För några år sedan bestämde sig en nytillträdd rektor för att förlägga skolavslutningen i en park i stället för i kyrkan. Rektors beslut grundade sig i nationell lagstiftning om likabehandling och motverkande av diskriminering. Föräldrar och kommunpolitiker gick i taket. Lokalmedier hängde på och gjorde en stor affär av frågan. Rektorn ställdes till svars och fick ensam förklara varför han ville förändra en lång och djup tradition. Den lokala upprördheten manifesterades slutligen i ett enhälligt beslut i Utbildningsnämnden; från och med nu skulle nämnden besluta om lokaler för skolavslutningar, och avslutningen skulle hållas i kyrkan! Rektor kunde inte stå emot utan avslutade skolåret i kyrkan.

Å ena sidan framstår nämndens beslut som hårresande. Lokalpolitikerna petar i frågor som rättsligt åligger rektor att avgöra. Dessutom fattar de ett beslut som kan försvåra rektorns arbete med att möta kraven på likabehandling och icke-diskriminering. Å andra sidan uttrycks här folkviljan i Sotenäs. Och en stor majoritet av folket i denna kommun vill att avslutningen skall vara i kyrkan. Att rektor då, i demokratins namn och utifrån tanken om skolans decentralisering, följer detta är inte helt orimligt.

Ett sätt att hantera rektorernas dilemma skulle kunna vara tuffare nationell lagstiftning. Sådan centralstyrning är dock kontroversiell. Ytterligare ett alternativ är att Skolverket tydligare sätter ned foten i sin uttolkning lagen. Samtidigt har det nationella politiska styret uttryckligen sagt att kyrkan är okej, utan religionen, något som i sig är motsägelsefullt. Ännu en lösning, inom rådande system, är att den lokala politiken och dess förvaltning stöttar rektorernas realisering av nationella styrdokument. Även lokalpolitiker borde känna till diskrimineringslagstiftningen och skolans mål om likabehandling. Vill man ha kyrka? Varför inte bilda en kristen friskola i stället?

Alla barn har rätt att i gemenskap fira att ledighet hägrar. Då lämpar sig inte en religiös boning som samlingslokal.