I veckan öppnade riksdagen och vi kunde se hur ledamöterna, finklädda och förväntansfulla, tågade in i plenum. Även på kommunal nivå börjar politiken ta fart efter sommardvalan. Jag är imponerad av dessa människor, våra folkvalda, som kavlar upp ärmarna för ännu ett år i demokratins tjänst och som valt att engagera sig inom partipolitiken. Min beundran handlar dels om modet och förmågan att faktiskt välja ut ett parti och att helhjärtat sälla sig till detsamma. För egen del är jag alltför velig. Men min aktning riktas också mot viljan att lägga ned tid, kraft och energi på att bära upp den svenska demokratin.

Då och då besöker jag partipolitiska föreningar eller motsvarande, och i min forskning har jag samtalat med mängder av partiaktiva, på olika nivåer, under årens lopp. Varje gång tänker jag att fler borde vara aktiva som dessa.

En gång i tiden undersökte jag partiernas kris i en mindre studie och fann att det finns flera faktorer som förklarar varför medlemmar sviker. En handlar naturligtvis om partierna själva, om deras struktur och kultur. Organisatoriskt trampar partierna delvis i otakt med medborgarna. Den postmoderna människan är resursstark, kompetent och ifrågasättande av auktoriteter. En sådan person accepterar inte att sköta kaffekokaren i x antal år innan avancemang till mer inflytelserika positioner sanktioneras. Nej, dagens medborgare vill vara med och påverka, här och nu. För att sedan kanske gå vidare, till andra positioner, eller hemska tanke, kanske till och med till ett annat parti?! Dessa krav har partierna svårt att möta. De lever kvar i en annan tid, med hierarkier och trögföränderlighet.

Partiernas aktiviteter som kan leda vidare till förtroendeuppdrag är inte heller helt uppdaterade till dagens livsstil. Vem har tid, och ork, att sitta på ett lokalt föreningsmöte klockan 19 en onsdagskväll? Naturligtvis blir det en selektiv grupp som bär upp denna del av folkstyret.

Ibland hävdas även att dagens människor, inte minst unga, inte vill välja ett parti utan hellre plockar frågor som från ett partipolitiskt smörgåsbord. I Sverige har vi dock alltjämt en partidemokrati. Folkstyret sker genom partier, och så kommer det sannolikt förbli under överskådlig tid framöver.

Utöver dessa förklaringar till varför många sitter på åskådarbänken i den svenska demokratin kan säkert den utsatthet som många partiaktiva upplever, fungera avskräckande. Både socialt och arbetsmässigt tycks det tufft. I en mindre (långt ifrån vetenskaplig) undersökning genomförd av tidningen Folket, Eskilstuna, framkom att var fjärde lokalpolitiker uppger att de någon gång känt sig hotade eller varit rädda på grund av sitt politiska uppdrag. Och var femte säger att de drar sig för att berätta för människor att de är politiker. Var femte lokalpolitiker säger även att de inte har tillräckliga förutsättningar för att utföra sina uppdrag. Men samtidigt med denna sorgliga bild upplever 8 av 10 att de kan påverka sitt partis politik. Och 9 av 10 skulle likväl rekommendera en vän att ta ett politiskt uppdrag.

Vill man delta i folkstyrelsen så går det tydligen. Och kanske kan det till och med vara givande, intressant och roligt. Flera borde således välja att ingå i skaran av demokratins trotjänare. Men partierna, är ni med på det?