|AKADEMIKER|

Ibland berättar studenter att de egentligen funderade på att aldrig börja kursen i fråga och att de initialt tänkte hoppa av, det var för svårt eller tråkigt, men att de nu förstår, tycker det är intressant och vill läsa vidare. Då är mitt uppdrag som universitetslärare nära på fulländat.

Under mina tio år som lärare på Stockholms universitet har studentgruppen påtagligt förändrats.

För tio år sedan var det en homogen grupp vi mötte i föreläsningssalar och klassrum. De flesta kom från studievana miljöer där normen är att läsa vidare.

En betydande majoritet hade svenskklingande namn.

Många hade läst strökurser innan de kom till vår institution och på så vis delvis skolats in i vetenskapens villkor och metoder.

I dag ser det annorlunda ut. Vilket är bra. Och inte speciellt konstigt eftersom vi lever i ett kunskapssamhälle där högre utbildning är en nyckelfaktor på cv:t.

Numera är därför många av studenterna ovana vid högre studier, fler kommer ur icke akademiska hem och det är betydligt vanligare med invandrarbakgrund. Dessutom är det färre som läser strökurser innan man påbörjar en utbildning som skall öka chansen att få ett jobb.

Mer vanligt är också att studenterna har arbetat några år men insett att de behöver utbilda sig.

Och den allmänna attitydförändringen i samhället, med till exempel minskad auktoritetstilltro, har skapat mer ifrågasättande och kritiskt granskande studenter.

Förändringarna i studentgruppen skapar nya villkor och utmaningar för universitetsläraren.

Precis lika glädjefyllt som det är att notera hur utbildningen leder till bildning, lika frustrerande är det när studenterna är allt för illa rustade att klara av sina studier.

Det brister inte bara i för mågan att förstå "hur att läsa på universitetet" utan även i till exempel språkkunskaper. Allt oftare ställs frågan "hur skall jag plugga, vad skall jag läsa på, och hur skriver jag självständigt och akademiskt?"

Vanligare blir även att läsa texter med knackig stavning och utan förmåga till analys. Universitetsläraren blir dessutom allt oftare ifrågasatt i såväl undervisning som examination av den numera försigkomna studenten.

Dessa förändrade förutsättningar har dock inte åtföljts av förändring i antal timmar läraren har avsatt för undervisning.

Konsekvensen blir att det saknas resurser att tillgodose studenternas behov och därmed ge en fullgod universitetsutbildning.

Vi har inte tid att bejaka den allt mer heterogena studentgruppens olika behov. Alternativet, vilket många av oss väljer, är att lägga ned betydligt fler timmar på sina studenter än vad man får betalt för.

Lösningen på problemet ligger möjligen i gymnasieskolan, som i dag inte rustar eleverna bättre för fortsatta studier. En annan lösning redan nu kan dock vara att tilldela fler antal timmar för samma mängd undervisning som förr, men som studenterna i dag kräver.

Ytterligare en variant är att införa förberedande baskurser även för samhällsvetare, på liknande vis som finns på somliga naturvetenskapliga utbildningar.

En bryggkurs mellan gymnasiet och universitetet som utrustar med akademiska basverktyg.