Det var titeln på ett av många intressanta seminarier i Almedalen detta år. Att vi är flitigt anlitade av såväl medier som andra samhällsaktörer för att uttolka, analysera, förklara och förstå vår samtid är allmänt känt. Men frågan är vilken makt vi har, om någon alls?

Makt är ett mångfacetterat begrepp.

Statsvetarna sätter till exempel inte den politiska agendan, vi fattar inte heller några politiska beslut.

Men däremot är vi just nu med och påverkar bilden, konstruktionen, av det svenska och internationella samhället.

Makt kan handla om makten över tanken, vilket den som blir utnämnd till någon form av auktoritet har möjlighet att påverka genom framhävandet av vissa analyser och uttolkningar.

Vi, liksom många andra samhälls aktörer, kan alltså definieras som innehavare av makt.

Det är de flesta av mina kollegor väl medvetna om. En medvetenhet som är högst befogad för att ärligt kunna se sig själv i spegeln.

Som forskare ska vi utgå från vetenskapen i våra uttolkningar, samtidigt finns alltid gråzoner, vilket gör att även statsvetarnas analyser ibland är långt ifrån en självklar "sanning".

Men vad har vi då i samhällsdebatt och medier att göra, behövs vi?

Mitt svar är ja, vi behövs.

Anledningen är den verktygslåda vi fått med oss genom många års studier, teoretiska och empiriska, vilka gör oss kompetenta att förstå och förklara komplexa samhällsfenomen.

Att vara forskarutbildad är inte att vara skolad i att tycka. Det är att skolas till kritisk och kunskapsbaserad analys, utöver den forskning vi producerar.

Jag önskar att fler forskare vågar och vill delta med sina kunskaper i debatten som pågår här ute. Det finns dock flera rimliga förklaringar till varför många tvekar redan vid tanken på att till exempel skriva debattartiklar, svara på journalisters frågor eller hålla en föreläsning utanför universitetet.

Till att börja med tar det tid från den inomvetenskapliga meriteringen. I dag handlar karriärplanering i akademin om att publicera sig i internationella tidskrifter.

För att avancera till tjänster och titlar är det forskning, forskning och åter forskning som skall synas på cv:t och inte debattartiklar, morgonsoffsittningar, eller för den delen, framgångar i lärarrollen.

För det andra är logiken i samtalet utanför universitetet den helt motsatta till den vi skolas in i som forskare.

Att förkorta och förenkla står i kontrast till forskarseminariet.

Att anpassa sig till och acceptera det som kan kallas för medielogik, är inte självklart för en forskare.

Slutligen ses det i vissa kretsar ned på att synas och höras utanför akademin.

Dessa är inga riktiga forskare, utan lättviktare, och ägnar sig åt trams.

Ett elitistiskt synsätt som självklart kan få många att akta sig noga för att inte lämna universitetskontoret.

Mäktiga eller ej, forskare behövs i samhällsdebatten.

Fler borde våga trotsa konventionen. Vägen till ett lektorat eller en professur blir naturligtvis längre men värdet för samhället kan motivera en sådan omväg.

Men för att motivera forskarna krävs någon form av incitament.

Kanske dags att införa subventioner för samhällsdeltagande akademiker.

Syns det inte på cv:t kan det exempelvis få synas i plånboken.

Varför inte införa en bonus för vård av tredje uppgiften?