För ett par veckor sedan fick Annie Lööf det hett om öronen. Politiska reportrar hade kommit tillbaka från semestern, men politikeråret hade inte riktigt dragit igång. Vad göra? Tja, varför inte göra höna av en fjäder apropå Annie Lööf och Tillväxtverket? Sagt och gjort. Från att fokus i rapporteringen korrekt låg på hur skattebetalarnas pengar spenderas på olämpligt vis, vreds den mer och mer till att handla om Annie Lööfs lämplighet som partiledare. Nu ställdes frågan "kan Annie Lööf verkligen sitta kvar som centerledare?".

Ja, det kan hon, så länge hennes parti inte vill annat. Och ja, Centerpartiet och dess ledarskap har problem, men problemen handlar mer om bristande identitet och avsaknad av tydlig profil inför väljarna, och mindre om Annie Lööf. Kort sagt, Centerpartiets problem är större än Annie Lööf. Så var det sagt.

Det som utspelade sig under en knapp vecka beträffande Centerledaren är dock intressant utifrån ett könsperspektiv. Frågan är om samma kritiska ögon och snabba frågor om kapacitet och eventuell avgång hade funnits där om Centerledaren var man i stället för som nu, en jämförelsevis ung kvinna? För att vetenskapligt svara på den frågan krävs ett naturligt experiment där Lööf jämförs med en annan partiledare, där det enda som skiljer dem åt är deras kön. Det är svårt att genomföra. Det närmsta man kommer är att jämföra med Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, och leka med tanken: hade Fridolin granskats lika hårt om han gjort samma snedsteg som Lööf det gångna året? Jag vet inte. Det är svårt att svara på.

Forskning visar dock att kvinnliga och manliga makthavare skildras på olika vis i media, liksom att våra föreställningar om vad som utgör ett gott ledarskap går att relatera till det vi stereotypt associerar med "manlighet". Kvinnor är avvikande som ledare. Men detta är subtilt och därmed svårt att fånga; dessutom kan det vara laddat att lyfta fram.

Mona Sahlin, Gudrun Schyman, Maud Olofsson liksom Maria Leissner är exempel på kvinnor i toppolitiken som alla pratat öppet om det här efter att de lämnat hetluften. Hur de upplevde att de granskats annorlunda och efter andra måttstockar jämfört med manliga kolleger. Att man måste vara dubbelt så bra och kunnig som en man på samma position. Eller att man som kvinna måste framstå som extra seriös, inte skratta eller skoja, och att fokus ofta hamnar på ditt utseende.

Att själv säga detta när man är mitt i stridens hetta fungerar självklart inte. Även om det är lätt att förstå att dessa kvinnliga makthavare förmodligen många gånger velat skrika saker som "varför ställer du inte den frågan till en man?".

Det är tänkbart att Annie Lööf inte håller med mig. För somliga liberaler tonas ibland grupptillhörighet ner till förmån för individen. Att tillhöra ett visst kön ska vara oväsentligt. Men Annie, det har betydelse. Du är avvikande och det som avviker från normen förvirrar och oroar. I förlängningen kan det dock förhoppningsvis inspirera och bereda väg för fler kvinnor att våga spela på traditionellt manliga arenor. Och vem vet, kanske slipper vi en dag höra saker som "hon fyller inte ut kostymen", "hon är piffig" och "har fina klänningar" när kvinnliga makthavare diskuteras. Det vore rätt skönt.