Till den senare

gruppen ansluter sig DN:s Johan Croneman som i söndags skrev: "För övrigt undrar jag för vem den så kallade Lars Danielsson-affären är så viktig. Unga väljare i Blomstermåla? Undersköterskor i Sundsvall? Alla tv-tittare i Norrland?" Han skriver att ingen politisk journalist lyckats förklara "hur några eventuellt förlorade timmar på annandagen kunde ha förändrat världen". På det viset lyckas han dels förolämpa ungdomar, undersköterskor och norrlänningar genom att högt uppifrån frånmäta dem intresse för politiska frågor, dels missuppfattar han totalt den affär som fått namn av Danielsson. Det är troligen ingen enda politisk journalist som menar att Danielsson kunnat hejda tsunamin, rädda människor undan stormvågen eller något annat som faktiskt skulle förändrat världen. Affären Danielsson började efter tsunamin, när världen redan förändrats, med frågan om vad den svenska staten gjort för de överlevande, för de skadade och sörjande på plats och för deras och de omkomnas efterlevande i Sverige. Den kompromisslösa katastrofkommissionen ledd av Johan Hirschfeldt slog fast att regeringen inte handlat som den borde. Den avgörande skulden lades på statsminister Göran Persson själv. Han hade inte organiserat en beredskap för katastrofer, särskilt inte när de inträffade utomlands.

Lars Danielsson var/är

Perssons närmaste man, en grå eminens med större makt än de flesta ministrar, med ständig tillgång till regeringens centrum: Persson. Inför katastrofkommissionen förklarade han att statsministern informerats av honom själv tidigt på annandagens morgon, varvid de enats om att den väldiga naturkatastrofen på 20 000 svenskars semesterorter var en biståndsfråga. Danielsson berättade för kommissionen att han personligen gav sig iväg till Rosenbad, att han tre gånger telefonerade utrikesdepartementets kabinettssekreterare, Hans Dahlgren, och fick uppfattningen att allting fungerade väl. Med Persson på Harpsund var Danielsson högst ansvarige på plats. På det viset gav han ett visst alibi för statsministern, när han inte gett den information som borde satt fart på Persson. När Hans Dahlgren uppgav för kommissionen att han inte alls fått några telefonsamtal från Danielsson på annandagen och hade samtalslistor som bevisade det, började affären Danielsson formas.

Statssekreteraren har

haft flera tillfällen att räta ut frågetecknen kring sitt agerande på annandagen. Hirschfeldt har själv om och om igen bett honom göra det, men han har på olika vis vägrat, hållit sig undan. In- och utpasseringar på Rosenbad registreras och bokförs. Men tjänstemän i regeringsbyggnaden meddelar att passerlistorna inte lämnas ut, de hålls hemliga och ingen utomstående får se dem för att kunna avgöra om Danielsson var på Rosenbad eller inte. Kring Danielssons göranden på katastrofdagen är svept en slöja av mumlanden och sekretess. Detta har lett till många bloggade och chattade teorier, varav en riksbekant på låg nivå. Bland bloggar och insändare spinns även helt andra teorier. I går skrev Ola Patriksson i ett insändarbrev till Expressens Ulf Nilson att enda rimliga förklaringen till Danielssons beteende är att han skyddar Persson. Så kan det gå när makthavarna stänger mot insyn. Frågorna kring Lars Danielsson har vuxit till en äkta affär, gödslad av politisk censur och allmän förvirring.