Jan Guillou drar skam över Pridefestivalen

Den som vågar sig på att kritisera den svenska HBT-rörelsen måste hålla tungan rätt i mun. Men hur ser rörelsens egen tunga ut nu när årets Pridefestival snart drar i gång? Jo, den är brun. Brun av skit. Sällan har väl en subkultur blivit så reservationslöst omfamnad av etablissemangets alla falanger som Sveriges gaykår. Ministrar och mediemoguler, artister och intellektuella - alla tävlar de om att få hissa regnbågsfanan högst och ljudligast. Och HBT-folket tackar och bockar som när primitiva stamhövdingar bytte bort landområden mot glaspärlor. För vad har queeranhängarna och gayvärlden egentligen att tjäna på detta utbyte? De lämnar sitt förtroendekapital, sin kampanda och sin integritet i pant mot att få välvilliga klappar på huvudet av publicitetskåta politiker och glammiga schlagerstjärnor. Ideologi, bakgrund eller livsstil hos rörelsens benägna supporters spelar ingen roll. Alla rövar kan slickas av gayrörelsen så länge de sitter på fett med makt. Reinfeldt fick exempelvis pryda förförra årets Pridevecka, och se vad bra det blev. För Reinfeldt, vill säga. Det är nämligen mycket klädsamt för den offentliga imagen att visa sig tolerant och fördomsfri gentemot sexuella minoriteter, det fräschar upp alla unkna dofter av inkrökthet och bigotteri. På så sätt vinner man unga anhängare till sin verksamhet, vare sig denna går ut på artisteri eller politik. En annan favör som tillfaller den kända gaykramaren ska heller inte underskattas: HBT-personer finns lite varstans i samhällshierarkin och det är en god idé att hålla sig väl med dem som tillhör toppskiktet. Dessutom är det välkänt att en väsentlig andel homosexuella, i synnerhet män (så kallade dinkies - Double income No kids) är köpstarkare än genomsnittet. Många flugor på smällen alltså. Kortsiktigt får kanske också gaykulturen en viss behållning av att sträcka ut sina tungor mot samhällselitens betonghäckar. Det skapar ju uppmärksamhet och den goda saken kan föras upp på agendan. Men vad är denna goda sak annat än ett årligt jippo som snart knappt går att skilja från Vattenfestivalen som hölls vid samma tidpunkt förr om åren? Finns det inte en avgörande skillnad mellan queer och hetero? Finns det inte åtminstone en liten rågång mellan å ena sidan en rörelse som kämpat tätt ihop med feminismen och som envist utmanat våra könsroller och å andra sidan manschauvinistiska gubbslem? Det finns synnerliga skäl att undra över detta eftersom den stundande Prideveckan ska inledas av ingen mindre än Jan Guillou. Att också Amelia Adamo bjudits att inledningstala är logiskt. Hon har aldrig visat tecken på homofobi, tvärtom. Adamo är nog den mediemakthavare som mest konsekvent skingrat dimman runt de homosexuella. Men Jan Guillou! Ska Sveriges HBT-are och deras sympatisörer behöva utsättas för denna skandal? Eller är det ett skämt? Sent skall syndaren vakna - alla har med andra ord rätt att utvecklas och göra avbön, till och med den mest inpiskade fullblodsknöl. Men det blir väl magstarkt när en man som vurmat så ihärdigt för den stereotypa machokulturen att han blivit kallad "rikstjur" ska inleda den festival som vill upphäva stelt könsrollstänkande. Och inte nog med det. Mellan sina ordinarie mediala utspel, däribland infama angrepp på yngre kvinnor som nått framgång inom hans egna gebit, har han i förbifarten kallat Richard Wolf för pederast och avfärdat homosexualitet som en modenyck. Många kan förvisso ana Guillous bevekelsegrunder när han nu står i begrepp att "hedra" gayrörelsen, men det faktum att han är besläktad med en HBT-person kan inte plötsligt radera den nedlåtande attityd han tills relativt nyligen fört till torgs. Varför hörs då inga protester? Har de prominenta medlemmarna i gayetablissemanget blivit så mätta och dästa av att få frodas i makthavarnas armveck att även deras syften domnat bort? Eller är de rädda att självkritik kan skada rörelsens karaktär av enad front utåt? Men denna enade front håller ju på att penetreras sönder av sluga dignitärer som gärna tvättar sina tvivelaktiga varumärken i den aningslösa och till synes homogena gaysmeten. Är det ingen stake i er, alla ni gayaktivister som har blivit så bra på att synas och höras? Är det bara schlager och krimskrams kvar av den en gång så arga och stolta svenska homokampen? Ända sedan jag blev könsmogen har jag stått med ena foten i gayvärlden. I homokulturen öppnades mina ögon. Bland mina närmsta vänner finns flera homosexuella, för att inte tala om beskaffenheten på min läsekrets. Så gott som samtliga av mina romaner har bögar och flator i sitt persongalleri. Jag förbehåller mig därför rätten att ta bladet från munnen när jag nu sorgset åser hur årets queermanifestation villigt låter sig dras över av Jan Guillou. Det är en sak att inte bita den hand som föder en. Men det betyder inte att man måste slicka den röv som sätter sig på en.