För att kunna leva med sig själva som fortsatta medlemmar berättade de sagan om Bengt Westerberg. Också han ansågs ju vara brutalhöger vid sitt tillträde. Och titta vad som hände sedan!
Man sa att det under Björklunds hårda majorsyta gömde sig en mjuk och medkännande socialliberal. Den har inte visat sig sedan han blev ordförande. Den har inte visat sig, i alla fall inte utåt, under de senaste 14 åren.
Och dessförinnan var han ju tydligen upptagen med att uppmana lumpenpojkar att ”runka upp stridskuken”.
Går man igenom Björklunds politiska gärning upptäcker man att han har tyckt exakt likadant och drivit samma frågor sedan mitten av 90-talet. Björklund har identifierat följande samhällsproblem:Det är för stökigt i klassrummen. Vi har för lite kärnkraft. ”68-vänstern” har för stort inflytande.
Det är en repertoar man kan vänta sig att en vanlig svensk högerman med halvhjärtat politikintresse bjuder på till konjaken.
Men det är ett ganska futtigt frihetsprojekt för att komma från ledaren för Sveriges
liberala parti.

Det är möjligt att Björklunds strateger kommer tvinga honom att göra några symboliska markeringar till vänster. Men han kommer knappast bli någon Westerberg för det. Skillnaden dem emellan är inte främst den mellan höger och vänster, den är mycket större.
Björklund tror att väljare är dumma i huvudet, och lockar oss därför med totala nonsensfraser som ”Moral är bra men dubbel moral är inte dubbelt så bra” eller ”Alla kan inte leva på bidrag men alla kan bidra med något”.
Westerberg hade däremot en liberal människosyn och förutsatte därför att väljare är förnuftiga och går att resonera med. Han läste, tänkte och omprövade ständigt sina ställningstaganden.
Westerberg utmanade den inskränkta småborgerlighetens svartvita världsbild. Jan Björklund lever av den.
Ingen fråga är för ytlig och meningslös för Björklund, bara den tillfredsställer denna opinion.

Det anses lågt att göra politiska poänger av Björklunds yrkesbakgrund. Och det skulle det också vara om den inte så tydligt manifesterades i hans sätt att föra politik.
Björklund har själv beskrivit skillnaden mellan militären och politiken så här: ”(I försvaret) lär man sig att snabbt fatta beslut på osäkert underlag och sen driva igenom dem med full kraft – i politiken är det snarast det motsatta”
Enligt sin egen definition driver Jan Björklund onekligen politik som en militär.
Låt lärarna samarbeta med Säpo!!!, skriker Björklund.
Vill lärarna? Nej. Är terrorister ett utbrett problem i den svenska skolan? Nej.
Är det överhuvudtaget lagligt? Nej. Skulle det göra någonting bättre? Nej.
Äsch, svarar Björklund. Beslutsunderlag, beslutsschmunderlag. Nu kör vi ”med full kraft”!!!

Nej, Björklund främsta problem är inte att han är ”höger”. Det är att han inte tänker; att han är drivande i en utveckling där politikerna beter sig som föräldrar som vill undanhålla oss stackars barn de stora frågorna. Där vi får hålla till godo med symbolfrågor.
När Mona Sahlin talar barnspråk med väljarna, och statsministern är som en tvål behövs ett resonerande folkparti mer än någonsin.
Ett folkparti som inser att man inte kan förbjuda bort samhällsproblemen.