Bland feminister talas det allt oftare om att bli sams, igen. "Det måste talas ut", skriver Nina Lekander i Expressen (20/2). "Feminismen behöver enas", säger Katrine Kielos i DN:s jättegulliga kvinnodagsspecial (2/3). Ja, lagom till kvinnodagen måste vi alla tydligen bli lite extra kramiga.
Men enas? Vilka då? Så som de feministiska grälen sett ut på senare tid kan man egentligen tala om ett enda: den mellan feminismen och queer. Vad det första innebär vet ni redan. Det är Andrea Dworkin, ROKS, sexköpslagen och kvinnofridslag.
Men queer då? Queer samlar anhängare som vill vara med på det här att utmana normer. Som en lynnig ballong seglar queerbegreppet runt och sänker sig på måfå över debatter.
I Sverige har queer blivit synonymt med att ställa frågor men aldrig ge några egna svar. Petra Östergren ville med sin bok om lyckliga horor bara ”ställa frågor”. Queeranhängare vill gärna definiera andra men aldrig definiera sig själva.
Därför tänker jag göra det nu. Queerteorin har nämligen sin egen chefsideolog, den också. Inte internationellt men i Sverige är det numera ett och samma namn som återkommer även om hon sällan nämns vid namn. Gayle Rubin heter hon, och är en amerikansk antropolog. Rubin, liksom Carol Vance, är en nödvändig läsning för alla som vill göra anspråk på att förstå modern feministisk teori om heteronormativitet, sex, prostitution.
Konflikten då, vad består den i? Tja, ungefär så här: Dworkin har sedan länge förpassats till museimontrarna av feministiska tänkare, hennes teori om samlaget som ett slags övergrepp i sig är till exempel inte längre gångbart.
Carol Vances förslag om att feminister inte längre kan förhålla sig till sex som en fara allena har med andra ord fått genomslag. Feminismen har alltså genomgått den modernisering som efterfrågades. Men konflikten består.
Varför? Därför att feminister, som jag själv, vägrar att göra Rubin till vår nya chefsideolog. Rubin tecknade en gång ett schema över dåtidens sexualmoral: reproduktivt sex i hemmiljö stod i topp, i botten återfanns motsatsen, sex i parker, med redskap, mot betalning.
De nya hjältarna för sexpositiva feminismen blev då horan, strippan, dominatrixen. Användbart? Nej. Föreställningen att det finns två sorters kvinnor, en lydig hemmakatt och en som helst gör det inför publik är en patriarkal tankefigur.
Frälsningen kan aldrig ligga i att acceptera kategorierna. Så varför har Rubins schema som syftade till att illustrera amerikansk sexualmoral på 70-talet blivit aktuellt nu, i Sverige på 2000-talet? Kanske för att det är så enkelt misstänker jag. Svenska queerteoretiker gör det, kort sagt, mycket enkelt för sig.
När Don Kulik sammanställde en antologi över svensk queerteori i dag presenterades feminismen som den nya måltavlan för kritik. I Petra Östergrens bok ”Porr, horor och feminister” är feminister den enda sexualmoraliska kraft hon känner till. Ulrika Dahl, känd queeraktivist, återkommer i idétidskrifter till att kritisera feminister som blott frigida kvinnor med för stora barnvagnar. Vore det inte för feminismen tycks det, skulle utopia vara här.
Kramkalas feminism och queer emellan? I år? Nja, jag tror inte det.
