SSU och Liberala ungdomsförbundet samlar sig snart till kongress. Men ungdomsförbunden samlar allt färre unga. Kommer partipolitiken dö först? Eller de unga politikernas samveten?
För en fjortonåring, vars föräldrar vägrade köpa Nintendo, återstod – det här var tiden före internets genombrott – att söka sina kickar i konfrontation med samhället.
Antingen genom att snatta läsk och godis i butiken mitt emot plugget eller engagera sig politiskt. Jag valde politiken.
Det skulle komma att visa sig att jag lika gärna hade kunnat snatta och därmed antagligen drabbats av något mindre skräckinjagande defekter på själens moraliska resning.
Redan för drygt sju år sen skrev jag en artikel där jag varnade för partiernas snara död om de inte förmår bryta upp från sammanträdesborden. Detta dödens väntrum, som Per Ahlmark kallat politikens form för möten och beslut.
Nu vet jag att makten är segare och farligare än så. I politikens sammanträdesrum var det mest jag som väntade på döden.
Men var det inte lärorikt? Visst, på samma sätt som att man börjar med att snatta en PimPim tablettask och avancerar till att baxa sportbilar. Tonåringar går in i ungdomspolitiken med övertygelser, de lämnar den med förmågan att övertyga.
Eller för er som inte talar politiska: L-J-U-G-A.
När SSU:s ordförandekandidat Laila Naraghi säger att hon som SSU-bas i Kalmar inte kände till bidragsfusket lever hon av allt att döma i ett öppet förhållande med sanningen.
Dessa skandaler briserar med jämna mellanrum. Samtliga ungdomsförbund har eller har haft blomkrukor, hundar och aningslösa undertecknare av något upprop mot rasismen som medlemmar.
Det här känner alla till. Däremot är Naraghi med all säkerhet ärlig när hon säger att man fick lära sig den smutsiga hanteringen av de äldre medlemmarna.
När jag som ungdomsledare tillsammans med en numera framstående folkpartist bjöd nya medlemmar på propagandafika i en sunkig källare på Kungsholmen lärde vi ut det vi själva snappat upp som maktspelets nybörjare.
Vi berättade om hur Olle Wästberg på sin tid i ungdomsförbundet låst in medlemmar på toa för att de inte skulle rösta på Per Gahrton.
När vi skrämdes av vår tids Gahrton – riksveganen Birgitta Ohlsson – snokade centralt placerade Birgittahatare i motståndarsidans mejlboxar. Liberaler kränkte de egna medlemmarnas integritet. Liberaler manipulerade ombudslistor för att kringgå principen om lika rösträtt.
Det är inte bättre ställt i SSU och Muf – de ungdomsförbund som samlar, skolar och slussar in sina broilers direkt i den yttersta maktens korridorer.
Där sitter de vuxna förebilder som låter ynglen i plantskolan hållas. En Fredrik Reinfeldt som vet allt om hur man smutskastar motståndare i smyg efter åren i Muf. En Mona Sahlin som blev kär i ”rörelsen” och lärde sig uppskatta gratis Toblerone redan som SSU:are.
Eller en Johan Jakobsson som med beundran i rösten kallas Sauron av de unga lärjungarna.
Mörkrets härskare? Är det till dem stolta föräldrar skickar sina 13-åringar, löjligt lyckliga över att barnen visar samhällsengagemang?
Jag skulle ha blivit snattare i stället. När man blir påkommen med att stjäla får man en utskällning av varje något så när normalt funtad vuxen. När den unge folkpartisten Per Jodenius stal information från sossarnas databas fick han ett mejl från den blivande partiledarens kansli – ”du är så jävla bra”.
Vi har samlat oss till dokusåpans öråd och röstat bort samvetet, vi unga som trodde att vi höll på med demokrati.
