Bilden är fortfarande oklar kring vad som hände ombord på ett av ”Ship to Gazas” fartyg i natt. Enligt uppgifter i israelisk tv har minst 19 aktivister dödats av israeliska soldater.
Någon massaker var det knappast frågan om. De få bildupptagningar som finns visar tumultartade scener där aktivister med järnrör i händerna utövar våldsamt motstånd mot soldaterna. Men den fasansfulla utgången talar sitt eget språk.
Dessutom bordades troligen fartygen ute på internationellt vatten. I så fall bröt man mot folkrätten innan de dödliga skotten föll.
För arrangörerna bakom ”Ship to Gaza” är det besvärande att löftena om en raktigenom fredlig insats inte klarade mötet med verkligheten. Men det är ändå inget mot den skugga som faller över Israels uppträdande. För att upprätthålla en omänsklig och folkrättsvidrig blockad mot Gazas instängda befolkning har man spillt 19 människoliv. Ingen propaganda i världen kan släta över den ”PR-katastrofen”.

Omvärlden har reagerat med kraft mot Israels övervåld, och det med rätta. EU har krävt en oberoende utredning av händelsen och upprepat kravet på att blockaden mot Gaza ska hävas. Om det kan komma något gott ur denna tragedi så är det ett förnyat internationellt engagemang för att öppna utomhusfängelset i Gaza.
För israelerna måste blodbadet bli en väckarklocka. Israel har under senare år ägnat sig åt de brända broarnas taktik i sina relationer med omvärlden. Gazakriget 2008 fick en hel värld att känna avsky när bilder på blodiga barn kablades ut kväll efter kväll. Sedan dess har Israel lyckats kommat på kant med sin viktigaste allierade – USA – genom att dra i gång det ena mer provocerande byggprojektet efter det andra i östra Jerusalem, palestiniernas framtida huvudstad.

Man har även retat gallfeber på länder som Storbritannien och Australien genom att använda sig av förfalskade pass i en operation mot en Hamasman i Dubai i januari. Och nu har man orsakat ”irreparabla” skador i sin relation med Turkiet – Israels viktigaste allierade i den muslimska världen.
Det är ytterligt sorgligt att skåda detta självdestruktiva drama. Israel är på många sätt en framgångssaga; kulturlivet och vetenskapen blomstrar och bara USA har fler hightechföretag listade på Nasdaqbörsen.

Men i den verkliga ödesfrågan – att skapa en fredlig samexistens med sina grannar – har landet misslyckats kapitalt. Det är bevars inte bara Israels fel, men vad omvärlden ser är en ockupationsmakt som är mer förälskad i sina bosättningar än i fredstanken och som konsekvent ger fingret åt allt vad internationell rätt heter.
Att låta Israels råbarkade högerregering komma undan med detta beteende vore att svika alla inblandade parter – palestinier förstås, men ytterst också israeler. Bara extremister tjänar på ett Israel som alltmer betraktas som paria av sin omvärld.