Isobel Hadley-Kamptz: Arbetsrättens falska trygghet

Twingly bloggsök

Är det alltså las vi har att tacka för att vi ändå tagit några steg bort från korporativism och låtsad konsensus uppritad av män i kostymer i mazarin-stinna konferensrum? I så fall: Tack las!
Trots detta glada finns det problem med arbetsrätten.
TCO påstod i en rapport i veckan att ungdomsarbetslösheten inte berodde på las, men räknade då inte in de anställningar som aldrig sker för att företagen är för stressade av las för att alls vilja anställa.
Realitet står mot psykologi. Precis som när det gäller elallergi eller andra huvudsakligen psykiskt grundade sjukdomar som drabbar människor innebär det inte att besvären inte finns. Men det innebär att man kanske måste hantera frågan annorlunda.
Diskussionen om arbetsrätten är så konstig. Facket säger ständigt att den inte är ett problem, vilket den heller inte är i de flesta branscher. Om man nu med problem menar att företagen faktiskt skulle ha svårt att få behålla nyckelpersoner vid neddragningar.
Vi har i allmänhet pragmatiska fackföreningar i Sverige, som vet att det funkar sådär bra att bli av med de sist anställda som råkar vara experter på de nyaste arbetsprocesserna. Då offrar man hellre några äldre montörer.

När företagen klagar på detta är det inte för att de inte får som de vill utan för att de måste betala för att få som de vill. Vilket väl de allra flesta tycker är hyfsat rimligt, om företaget nu vill säga upp en 55-åring som behöver rätt mycket hjälp för att kunna få ett nytt jobb.
Men många företag vill ju inte det. Jag minns när jag jobbade på Svenska arbetsgivareföreningen sent 90-tal och någon där tog fram ett förslag på en ny arbetsrätt som just byggde på att företagen fick säga upp efter egen vilja, men också betala för det efter ålder och arbetstid, ungefär som utfallen i dag brukar bli efter fackförhandling. Ett antal företag hörde av sig och var upprörda. Det var ju inte så de hade tänkt sig en förändring, det skulle bli alldeles för dyrt. Efter att ha sett det kan jag förstå att förändringar av las ses som högerfrågor.
Alternativet till dagens system antas vara inga regler. Och företag verkar faktiskt vilja kunna kasta folk på gatan efter eget tycke.
Bittert nog är det ändå de anställda som drabbas hårdast av den fiktivt järnhårda arbetsrätten.

Vi tror nämligen fortfarande att våra jobb är tryggare ju längre vi haft dem. Vi stannar därför hellre kvar på ett jobb där vi inte trivs och kanske rent av blir sjuka än söka nytt och testa något annat. Att regeringen håller fast vid las samtidigt som försäkringskassans handläggare alltmer känns som en modern synonym till helvetets portar är därför höjden av cynism.
Därför kommer det framöver bli ännu svårare att ändra las för att ge ett modernt anställningskydd som samtidigt kan gynna mobiliteten på arbetsmarknaden.
Förändringarna i socialförsäkringarna har fått människor att ännu mer desperat hålla fast vid den låtsade las-tryggheten.
Vi har alltså lyckats knåpa ihop ett system som nästan bara innehåller nackdelar. Om danskarna har flexicurity har vi varken säkerhet eller rörlighet. Men facken och företagen äter bullar ovanför våra huvuden i alla fall. DN:s ledarsida kan vara glad, samförståndsmyset lever.

Av Isobel Hadley-Kamptz
isobel.hadley-kamptz@expressen.se