Isobel Hadley-Kamptz: Föraktet efter FRA
Detta trots att en enkät i Svenska Dagbladet i veckan visade att blott fem av nio borgerliga ledamöter i försvarsutskottet, där frågan beretts, ungefärligen vet vad lagen går ut på.
Vi är ganska många som sett eventuella illusioner om de folkvalda krossas i hanteringen av den här frågan. Ändå känns det häpnadsväckande.
Om inte annat tycker man att de borde ha läst på i efterhand, när nu allmänheten visade sig så upprörd kring det där med massövervakning.
Men verkligheten sätter just nu tyvärr få gränser för cynismen. Det är förtvivlat svårt att behålla någon form av mänsklighet i en diskussion där den folkpartistiska riksdagsledamoten Camilla Lindberg exempelvis berättar om de "45 min av förnedring" som hon utsattes för av sin riksdagsgrupp när hon avslöjat att hon tänkte lägga ner sin röst.
I en chatt med DN-läsarna i tisdags upprepade försvarsminister Tolgfors sitt gamla budskap att alla kritiker bara missförstått allting. De tidigare kritiska alliansrösterna skickas nu ut för att lydigt upprepa det fastslagna budskapet.
I sakfrågan har dock lite ändrats. Domstolen som ska säkerställa rättssäkerheten i systemet kommer bestå av en person, handplockad av regeringen, utan möjlighet till insyn eller överklagan.
Precis samma uppgifter och tekniker som FRA vill använda för att exempelvis upptäcka terrorister kan användas för att kartlägga människors politiska åsikter, sexuella läggning, religiösa tillhörighet. Det har FRA självt medgivit. Sådan information kan bli hårdvaluta i byteshandeln underrättelsetjänster emellan, och lagen ställer inga hinder mot att lämna ut den, inte ens till ickedemokratiska stater.
Konfronterad med maktens oändliga arrogans har delar av anti-övervakningsopinionen tyvärr kommit att präglas av konspirationsteorier som riktade mot en stat som den svenska blir rätt fåniga. Till slut fanns det ingenting kvar att säga om övervakningshotet som inte balanserade obehagligt nära rättshaverismen.
Sannolikt är det just därför som de etablerade medierna släppt frågan. Det finns ingen lyster i att gnälla vidare.
Själv tror jag faktiskt inte heller att vare sig regeringen eller FRA-tjänstemännen har ont uppsåt. Kanske tror de rentav att terrorister i Afghanistan kommunicerar med mejl som passerar svenska gränser.
Men jag vet helt säkert att jag litar mindre på de ansvariga politikerna, eller på politiker i allmänhet, efter FRA-soppan än jag gjorde innan.
På så sätt har frågan i sig faktiskt blivit än mer allvarlig. För underrättelsetjänster måste, för att vara effektiva, vara ganska hemliga. I demokratiska samhällen måste de därför få sin legitimitet från något annat än total öppenhet. Mer eller mindre medvetet har regeringen i sin hantering av FRA omöjliggjort en legitimitet som bygger på förtroende och i stället underblåst en allmän misstro mot överheten i allmänhet och FRA i synnerhet.
Man kan i revolutionär yra glädjas åt detta. Folk ser igenom makten, höhö. Och självklart är det bra med hälsosam auktoritetsskepsis.
Men det är i längden dåligt för samhällen när stora delar av befolkningen inte litar på staten. Det förakt som många i veckan uttryckt för riksdagsledamöternas frånvaro av egen ryggrad undergräver i sig självt demokratin.
Det är ett förakt som politikerna, som statsministern, sått och gött och vattnat helt själv. Vi kommer bara alla att få leva med skörden.
Av Isobel Hadley-Kamptz
isobel.hadley-kamptz@expressen.se
