Isobel Hadley-Kamptz: Arbetslinjen är trist och dum
Regnet öser årstidstypiskt ner, folk automatsvarar på mail att de är tillbaka i slutet av augusti.
Själv har jag inte haft betald semester sedan sommaren 1999. Man kan säga att jag lever den reinfeldtska arbetslinjen. Eller kan man? Jag arbetar visserligen nästan hela tiden, men alls inte bara för pengar. Där skiljer jag mig drastiskt från den tänkta alliansmedborgaren. Ekonomiska styrmedel är det heliga svärd varmed vilket Anders Borg & Co vill dräpa utanförskapets hydra och hålla hjulen rullande.
Sänker de inkomstskatterna är det för att människor ska stanna längre på jobbet, inte för att ge dem råd att göra något annat än sitt vanliga jobb. Andra drivkrafter än kronor och ören vill regeringen inte kännas vid.
Jag är nu så lycklig lottad att mitt arbete ger stor tillfredsställelse utan att vara alltför fysiskt ansträngande. En stor del av tiden arbetar jag alltså dessutom utan att ens få betalt.
Nu syftar jag inte på de patetiskt låga frilansarvoden som många kommersiella medier erbjuder samtidigt som anställda chefer har svindlande löner och tjänstebilar. Men bortom sådant gammeldags utnyttjande finns en sfär där man kan arbeta för sig själv, av idealism och intresse.
Det gratisbeteende vissa kritiserar hos internetgenerationen har en motsvarighet i det medvetna gratisarbetet. Många kvalificerade bloggare lägger exempelvis ner timmar på enstaka inlägg, drivna av lusten att uttrycka sig, kommunicera och påverka.
Beteendet syns även utanför internet, klassiskt volontärarbete är mer populärt än någonsin tidigare och volontärorganisationer tvingas tacka nej till sökande.
Lönearbetet är inte det enda arbetet, lika lite som lönearbetet är det enda som är värt att ägna tid åt. I den moraliserande arbetslinjens tidevarv är det dock bara riktigt okej att vilja göra en enda sak utom att arbeta - att vara med sina barn.
Föräldraförsäkringen blir bara längre och mer generös för dem som är inne i systemet och vårdnadsbidraget syftar aktivt till att hålla människor borta från arbetsmarknaden. Utanförskap och bidragsberoende skulle det heta om det inte var för de där barnen.
Just nu föreslås samtidigt ett maxtak för studiebidrag på fyra års studier. Utbildningssystemet ska trimmas för att skapa optimal arbetskraft, det fria lekfulla lärandet har ingen plats. Inte heller finns det plats för misslyckanden, här lika lite som på gymnasiet med de nya Komvuxreglerna. Ingen ska få en andra chans. Vi ska gå genom livet målmedvetna, arbetsamma, pengadrivna.
Alldeles bortsett från hur glädjelös den tillvaron verkar måste vi ställa oss frågan hur väl det ens fungerar. Hur många nya företag startas, hur många nya affärsmodeller, nya innovationer, nya potentiella välståndsskapare ger oss arbetsmoralismen?
Skulle man inte kunna tänka sig ett välfärdssystem som främst uppmuntrar till skapandet av arbete? Då menar jag de faktiska jobben, inte folk som står redo och välkammade i kön på arbetsförmedlingen.
Tyvärr vågar knappt någon knysta om sådant. Arbetsmoralismen är normen och allt annat avfärdas som flum. Förslag från såväl höger som vänster om medborgarkonton och medborgarlöner har stoppats undan långt ner i byrålådorna. Sådana modeller skulle rätt utformade använda välfärdsstaten för att ge verklig frihet och trygghet i det samtida kaoset och därmed göra förändringar potentiellt spännande och utvecklande.
Är det inte exakt det vi vill ha välfärdsstaten till?
Av Isobel Hadley-Kamptz
isobel.hadley-kamptz@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan