Därför lade jag min röst på...
Det var dagen efter att riksdagen beslutat att göra statliga kopior på medborgarnas hela digitala liv. Alla utom en av de riksdagsledamöter som i vanliga fall talade vackert om frihet och integritet tryckte snällt på rätt knapp när husse viftade.
Husse i det här fallet var väl ytterst tjänstemän på försvarsdepartementet. De folkvalda lydiga hundar.
Det gör fortfarande ont.
Sedan har det fortsatt. Vi hånades av en statsminister som sade att alla skulle glömma debaclet över sommaren, över hösten, ja i alla fall till nästa val. Under våren har vi fått Ipred och snart kommer datalagringsdirektivet där operatörerna tvingas lagra alla telefonsamtal, mejl, sms, mms, all internettrafik.
Syftet när Thomas Bodström drev igenom datalagringsdirektivet i EU sades vara att bekämpa terrorism, men nu ska superregistret visst också användas i kampen mot fildelningen. I topphemliga handelsavtalet Acta förbereds rätten för tullen att gå igenom resenärers datorer och mp3-spelare på jakt efter fildelat material.
Det är någonstans där det börjar brista. Statens yttersta tvångsmedel, avlyssning av privat kommunikation, gluttande på skickade bilder, total kartläggning av befolkningen används mot något som är mindre allvarligt än snatteri.
För att bekämpa detta pyttebrott, som huvuddelen av befolkningen inte ens ser som omoraliskt, monterar regeringen glatt ner våra rättigheter.
I partiledardebatten i SVT för en vecka sedan tillfrågades Fredrik Reinfeldt om vallöftet att inte skicka polisen på en hel generation. När han hävdade att han minsann uppfyllt sitt löfte inser vi vad han egentligen syftade på. Genom Ipred har han ju lagt ut polisväsendet på entreprenad.
Att rösta på något av allianspartierna är i realiteten en röst för det föraktet, mot rättsstaten.
Det finns kloka EU-parlamentariker i de partierna, jag tänker särskilt på Olle Schmidt i Folkpartiet och Christofer Fjellner i Moderaterna. Men jag kan inte med min valhandling säga till Fredrik Reinfeldt att vi glömmer och förlåter och förstår vad som helst. Jag kan inte.
Socialdemokraterna försöker nu hoppa på integritetståget. Med tanke på hur Thomas Bodström både ger det repressiva bodströmsamhället namn och ansikte känns det dock måttligt trovärdigt.
"Du kan ju rösta grönt" säger förhoppningsfulla miljöpartister. Bortsett från blocktillhörigheten finns förvisso få partier jag känner större värdegemenskap med och jag skulle med glädje kryssa kloka Isabella Lövin. Vänsterpartiet är betydligt mindre tilltalande inrikespolitiskt, men Erik Josefsson skulle göra oändlig nytta som EU-parlamentariker.
Piratpartiet å sin sida driver onekligen frågorna om medborgerliga rättigheter, men har en pajas till partiledare och ofta en ton i sin kommunikation av teknologoverallig nollningsmaskulinitet.
När jag röstade i veckan kände jag mig ändå säker. Min röst på Amelia Andersdotter, andranamn på Piratpartiets lista, är inte en kärleksförklaring. Jag tror visserligen att hon kommer att bli en utmärkt Europaparlamentariker, men det viktigaste är symbolvärdet i om hon och partiet kommer in.
Nedmonteringen av medborgarrätten är global, från Bushs Patriot Act till Sarkozys Hadopi-lag. I hela världen tittar man därför storögt på denna svenska valrörelse, där väljarna kanske faktiskt säger ifrån och kräver sina rättigheter åter. En röst på Piratpartiet är en medborgare som har fått nog.
Av Isobel Hadley-Kamptz
isobel.hadley-kamptz@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan