Isobel Hadley-Kamptz: Döda inte nätet
Många har skrivit om den risken. Det farligaste är att internetoperatörerna ska bli ansvariga för det människor gör på nätet. Om vi laddar ner teveserier, ägnar oss åt uppvigling, köper sprit från Ukraina eller spelar på illegala spelsajter kan alltså Tele2 eller Comhem få ta ansvaret.
För att kunna göra det ska de filtrera bland de sajter kunderna har tillgång till. De ska också stänga av användare som går in på förbjudna sidor.
Privata företag ska alltså ägna sig åt censur och brottsbekämpning. Alltihop långt från det vi vanligen kallar rättssäkerhet.
De ska också få filtrera nätet utifrån rent kommersiella skäl och exempelvis blockera helt legala tjänster som konkurrerar med något i företagskoncernen.
Europaparlamentet sade med bred majoritet nej till det här i höstas. Svenska parlamentariker som moderaten Christofer Fjellner och vänsterpartisten Eva-Britt Svensson drev i stället på för de numera berömda tilläggen 138 och 166.
138 kräver domstolsbeslut innan någon kan stängas av från nätet (i ursprungsförslaget räckte det med exempelvis bara misstänkt fildelning). 166 är bredare och försvarar det fria öppna nätet som vi känner det utifrån användarens rätt till yttrandefrihet och personlig integritet.
Eftersom parlamentet är EU:s enda demokratiskt valda instans skulle man kunna tro att det betydde något. Då vet man dock inte hur EU fungerar.
Frankrikes president Nicolas Sarkozy brydde sig nämligen inte ett dugg. Han har starka vänskapsband till upphovsrättslobbyn och ville stoppa det där vildvuxna oreglerade internetet. Därför har förslagen kommit tillbaka.
Den svenska regeringen har också avfärdat tanken på medborgerliga interneträttigheter, trots engagemanget från borgerliga EU-parlamentariker. Så sent som i förrgår förnekade infrastrukturminister Åsa Torstensson på Expressen Sidan 4 att något i telekompaketet skulle kunna hota det fria nätet. Man undrar om hon alls läst eller förstått förslagen.
Vissa menar att regeringens katastrofala hantering av frågan berott på ren inkompetens. Andra möjliga förklaringar är sympati med upphovsrättsindustrin eller lojalitet med EU-maskineriet.
I de kompromissförslag som förhandlats fram finns nu varken 138 eller 166 längre med. Vi är alltså tillbaka i Sarkozys svettiga innerficka.
Det finns dock en chans att slippa ur den. Citizen Rights Amendment definierar internet som en medborgerlig arena och oss som fria att använda den. Den stöds av de gröna, vänstern, junilistan och av många liberaler.
Genom EU-maskinens odemokratiska tricksande riskerar dock den texten att ställas mot telekompaketet som helhet. Då måste parlamentarikerna rösta ner hela lagen för att hävda ett fritt rättssäkert internet. Det kommer de knappast att våga.
Vi får då ett kabeltv-internet. Operatörerna bestämmer vilka sajter vi får gå in på och om vi är missnöjda får vi försöka byta operatör (och hoppas att någon erbjuder det vi vill ha).
Även om man bara ser det ekonomiskt är det vansinne. Hur ska nya välståndsskapande it-tjänster kunna tas fram om kunderna bara har tillgång till det som redan finns på en operatörslista?
Demokratiskt är det ännu värre. Den nya breda offentligheten, där alla människor för första gången i historien har möjlighet att använda sin yttrandefrihet, snöps.
Cynikern i mig inser förstås att det är precis vad många vill.
Av Isobel Hadley-Kamptz
isobel.hadley-kamptz@expressen.se
Upp
Gå till förstasidan