Det gällde åtminstone den 34-årige fläktmontör som förra året stämde en potentiell arbetsgivare för åldersdiskriminering. Företaget hade ansett att han var för gammal och hellre anställt en 22-åring med betydligt sämre meriter. De gjorde till slut upp, 34-åringen fick 60 000 kronor för kränkningen.
Hur mycket pengar som försvinner ur svensk ekonomi för att företag tänker så här vet vi inte. Däremot vet vi att det är utbrett, även om åldersgränsen oftast går något högre upp.
I en intervju i SvD i våras berättade några chefsrekryterare om vad kunderna kräver: "Även för riktigt kvalificerade tjänster vill man ha någon som är 30-35 år. Gärna med erfarenhet motsvarande 25 år."
När Håkan Juholt valdes till partiledare för S ocialdemokraterna påstod en del bedömare att hans höga ålder kunde vara ett problem. Juholt är 49 år gammal. Ett år yngre än Barack Obama. 26 år yngre än Obamas motståndare i förra president valet, John McCain.
Åldersrasismen är tyvärr särdeles påtaglig i Sverige. När jag i våras intervjuade borgerliga idédebattören Hans Zetterberg, tidigare Sifo-chef och ordförande i riksbankens jubileumsfond, sade han lite melankoliskt att människor över 70 sällan ses som relevanta i politiken. "Det är en kort tid när man antas ha något intressant att bidra med."
Zetterberg är över 80. Han deltar inte längre i den svenska debatten, men där­emot i den amerikanska.
Ålderssorteringen sker alltså också på högsta nivå. Chefer och professorer faller lika för åldersstrecket. Här finns en orsak till att svenska fackföreningar håller så hårt i regeln om först-in-sist-ut vid uppsägningar. Den svenske 55-åring som blir uppsagd har, närmast oavsett kvalifikationer, extremt svårt att få ett nytt jobb. Det är en bister realitet.
Samma realitet blir makabert parodisk i reglerna om att utskrivna ur sjukförsäkringen skall prövas mot hela arbetsmarknaden. När också fullt friska 50-åringar anses utslitna, är det någon som tror att de halvsjuka och nötta har en reell chans?
Man ser framför sig den manliga huvudkaraktären i succéfilmen Darling för några år sedan. Han gick från ett vanligt medelklassliv som ingenjör med fru och barn och villa till att, via åtskilliga tröstlösa anställningsintervjuer, jobba på McDonald´s och bo i en källare.
Riktigt så drastiskt är det inte för alla äldre på arbetsmarknaden, men berättelsen är tillräckligt sannolik för att kännas i magen.
Vi talar så fint om det livslånga lärandet, men många äldre får tvärtom höra av potentiella arbetsgivare att de är överkvalificerade. Att gå en extra datakurs hos arbetsförmedlingen hjälper inte direkt då.
Personer som anställer tänker sig sannolikt att unga har rörligare intellekt, lättare att lära sig saker, mer engagemang. Under ytan anar man en uppskattning av ungdomens konflikträdsla och anpasslighet, en oro över att anställa personer som kanske kan mer än man själv gör och vågar visa det öppet.
Över alltihop svävar den oändligt snäva normaliteten. Den som avviker det allra minsta, genom brytning, genom ålder, genom utbildningsväg, blir ett hot mot den idealiserade gemenskapen. Då offrar man hellre kompetensen.
Själv fyllde jag 35 nu i sommar. Hädanefter går det alltså bara utför.