Målet med kommitténs arbete är att anpassa den unikt starka svenska yttrande- och tryckfriheten till en ny tid, utvidga skyddet till nya medier och nya situationer. Det här har huvudsakligen kommit att betyda att söka skydda elektroniska yttranden lika starkt som tryckta.
Men det finns ju också andra samhällsutvecklingar som gröper ur gamla friheter.
En sådan handlar om alla privata företag som i dag är verksamma i det som tidigare var offentligt. Privata äldreboenden, bussentreprenörer, friskolor och outsourcad städning i kommunhuset, skattepengar finansierar men enskilda företag gör jobbet. Eller personer anställda i enskilda företag, då.
Vi har haft grundlagsskyddad offentlighetsprincip i Sverige i snart 250 år.
Meddelarskyddet är en förutsättning för den principen, att offentligt anställa ska kunna berätta om missförhållanden utan att riskera jobbet och utan att det ens är tillåtet för chefen att försöka ta reda på vem det var som ringde lokaltidningen.
Anledningen till att vi har denna rätt är insikten om hur viktigt det är med insyn i staten. Det här är en insikt som vi är rätt ensamma om i världen, på EU-nivå saknas den exempelvis helt.
Men pengarna i den offentliga sektorn är allas, myndighetsutövning påverkar alla. I vård- och omsorgssektorn är dessutom de direkt drabbade ofta oförmögna att själva säga ifrån om saker inte fungerar som de ska: de är för sjuka, för unga, för dementa.
När småbarn eller gamla tas om hand i privata företag upphör dock meddelarfriheten.
Då gäller plötsligt i stället lojalitetsplikt och anställda får inte göra något som skadar företaget. Som att berätta om risker för vanvård. Det är ju jättedåligt om det kommer ut.

Jag tror inte att någon egentligen tycker att det är mindre viktigt att missförhållanden avslöjas för att eventuellt borttappade två-åringar eller bortglömda 92-åringar finns i privat omsorg. Poängen med insyn i skattebetald verksamhet är lika stark oavsett.
Vissa kommuner ställer krav på privata entreprenörer på att dessa måste respektera meddelarfrihet för sina anställda, men det är dels legalt osäkert, dels säger en studie från riksrevisionsverket att hälften av alla privata skattebetalda vård- och omsorgsföretag ändå inte tagit emot eller accepterat sådana krav.
Man ska inte förminska de principiella problemen.
Logiken är en annan i ett företag än i offentlig verksamhet. Företag har affärshemligheter och konkurrenter, och även om man kan hävda att också den fria marknaden skulle fungera bättre med mer information och insyn finns där ett dilemma.

Vissa löser detta med allmänt motstånd mot privata företag i välfärdssektorn. Vänsterpartiet motionerade exempelvis förra året om meddelarfrihet för alla i skattefinansierad verksamhet, men motionen präglades av tanken att privata utförare helst inte borde förekomma.
Andra, som justitieminister Beatrice Ask, viftar undan hela frågeställningen, som hon nyligen gjorde i P1-programmet "Medierna". Det var inget problem, sa hon.
Jag gissar att de personer som avskedas, helt lagligt, för illojalitet sedan de har slagit larm om orimlig arbetsbelastning på äldrehem, glappande bakdörrar på ambulanser eller säkerhetsbrister i bussar inte håller med.
Men problemet är inte bara deras. Det är allas.