Inflytelserika intellektuella som Anne Applebaum och Francis Fukuyama, populära politiker som förre utrikesministern Colin Powell, tongivande journalister som Christopher Hitchens, David Frum och David Brooks.
Alla är de inte nödvändigtvis för Barack Obama, men de ställer sig alla samma fråga: vad i all världen har hänt med John McCain?
Svaret, som de alla medger, är enkelt och dystert. Det republikanska partiet hände.
Ett bevis på partiets elakartade effekter såg vi när McCain på ett valmöte under hösten framförde att Barack Obama visserligen är en politisk dåre men trots allt också en hedervärd man. Publiken buade då ut sin egen presidentkandidat. Något sådant ville de verkligen inte höra talas om.
Så gick det när McCain försökte vara den han hittills alltid varit, den som så många väljare i alla politiska läger faktiskt beundrade, för karaktärsstyrka och mod. I stället vek han sig för sitt parti och vi fick Sarah Palins tal om det riktiga Amerika och en fortsättning på den partistrategi som präglat republikanerna sedan Nixon. Det finns två sorters människor, säger den. Vi - de goda amerikanerna, och de - de andra.

Att Palin förklarade att det riktiga Amerika är det där alla är vita, kristna och lågutbildade, är därför helt rimligt. Lika rimliga är de republikanska lögnkampanjerna om Obamas eventuella muslimska trosinriktning. Endast Colin Powell vågade ställa motfrågan - även om Obama nu vore det, vilket han ju inte är - när blev det något smutsigt i USA att vara muslim?
Utbildningsfrågan är också viktig. Inte bara hotas vetenskapen av sådant som Bushs stamcellsmotstånd eller Palins idé att skolbarn jämte evolutionsläran också ska undervisas i att världen skapades av Gud på sex dagar. I kampen mot det man har upplevt som en demokratisk snobbig högutbildad elit så har det republikanska partiet också frammanat en Pol Pot-lik ilska mot alla människor med högre utbildning. Såna snobbar som gått i skolan, liksom. Såna snobbar som varit utomlands, såna snobbar som tror på Darwin, som dricker latte och bor i städer och uppfostrar barn som också går vidare till college.
Det finns ett starkt stråk av avundsjuka, ja av uttalat klasshat, i den republikanska retoriken.
Visserligen sänker man glatt skatterna för mångmiljardärerna, men jävlar i mig om folk som nästan är som jag men lite smartare, lite rikare ska tro att de är något. För att falla in i kampanjens samtalston finns det något ytterligt oamerikanskt där.

Det är inte särskilt förvånande att det budskapet inte går hem. Det som är förvånande är att det fungerat så pass länge, att man ända in på 2000-talet självklart kunde vinna nationella val på det, i ett land där utbildningsgraden hela tiden stiger och urbaniseringen går i stormfart.
Samhällsutvecklingen går ju inte direkt klass- hatshögerns väg.
Kanske fungerar det ändå i år också, även om lite just nu tyder på det. Men om Richard Nixon åtminstone försökte vinna den tysta majoriteten så går republikanerna numera, om så bara av demografiska skäl, till val på att hata mer än 50 procent av befolkningen.
Högerradioprataren Rush Limbaugh säger öppet att det bara är skönt att vara av med de republikaner som skräms av klasskampen och anti-intellektualismen i partiet. Om sådana som han får bestämma går republikanerna mot ett långt och plågsamt partipolitiskt självmord.
För den som vill att världens potentiellt främsta demokrati ska leva upp till sina vackra ideal är det djupt tragiskt.