Thomas Bodström har fått en del uppmärksamhet för att han vägrade göra drogprov för P3 Nyheterna i veckan, och det har insinuerats här och var att han kanske inte har rent mjöl i alla påsarna. Varför skulle han annars avstå, höhö?
Nästan ingen har talat om att justitieministern inte kände några sådana hämningar. "Jag har ingenting att dölja, följ med in på toa bara."
Det säger något så vansinnigt deprimerande om den här regeringen att Beatrice Ask så självklart ställde upp.
Hon personifierade där och då i en enda liten plastmugg den nyborgerliga uppfattningen att här är vi hela och rena och ordentliga och det är bara att kolla upp det om ni vill. Inga hemligheter, inga gardiner. Vi super inte, vi arbetar i stället, som Anders Borg motiverade alliansens förslag på alkoholskattehöjning i går.
Det pågår hela tiden förskjutningar mellan det offentliga och det privata. Själva uppdelningen gjorde en gång i tiden all maktojämlikhet i hemmet till en privatsak, barn rättslösa gentemot sina föräldrar, kvinnor utlämnade till sina män. Det är väldigt bra att det i alla fall delvis förändrats.
Människor har olika uppfattningar om var gränsen bör gå, samma människor har olika gränser i olika sammanhang. De allra flesta känner dock spontant att kroppsvätskor ingår mer i det privata än i det offentliga.
Genom den i Sverige nästan helt unika lagen mot förekomst av droger i kroppen har vi som stat gått över den gränsen. Polisen har rätt att begära drogtest endast på misstanke från en enskild polisman. Ibland används den rätten till rena trakasserier mot missbrukare, ibland som allmänt maktmedel mot personer poliser ser som misshagliga. Du behöver inte vara till fara för dig själv eller för någon annan för att tvingas kissa hos polisen.
Att vänsterpartiet som enda parti är emot detta vansinne har fått Beatrice Ask att argsint yra om flum och liberalism. Som skällsord då alltså.Både i skolor och på arbetsplatser tvingas elever och anställda i dag också lämna drogprov. Ett exempel är det drogtest som centerpartistiska riksdagsledamoten Fredrick Federley erbjöds av sin partiledning i samband med FRA-striden.
Den fejkade omtänksamheten i Maud Olofssons röst när hon i Expressen-TV förklarade sig var kanske den här mandatperiodens mest politiskt obehagliga uttryck.
De ville ge Federley en chans att rentvå sig. Tvånget var ett erbjudande, kränkningen var snällhet.
Thomas Bodström kom i veckan med förslaget att polisen ska få gå igenom ungdomars väskor, om man misstänker att de har alkohol. Här öppnas för ännu ett maktmedel, ännu en förskjutning av gränserna. Ännu en möjlighet till maktmissbruk.
Man säger ibland om det här nya integritetslösa samhället att vi alla ses som potentiella fuskare, knarkare, terrorister. Men det är ju bara sant i teorin.Det är inte vita tonåringar i Saltsjöbaden som kommer få sina väskor genomrotade av polisen, det är i allmänhet inte medelålders politiker som blir påtvingade "frivilliga" tester.
Det är dock först när någon som kan tala för sig utsätts som vi reagerar. De riktiga knarkarna bryr vi oss inte om, invandrarungdomarna som känner sig trakasserade av polisen har säkert gjort någonting för att förtjäna det.
De får väl lära sig av justitieministern och ta av sig byxorna utan att bråka.