Därifrån blev hon utslängd, nedslagen av vakterna och sedermera dömd för förolämpning, egenmäktigt förfarande, ringa våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Jag vet ingenting om vad som hände då. Jag har bara sett bilderna på en blåslagen Sjödin.
I likhet med de flesta krogbesökare i min egen ålder vet jag dock att väktare sällan är några sanningsvittnen.
Ändå litar rättsväsendet alltid mer på dem än på en enskild, ändå dömdes i det här fallet Sjödin inte bara i medierna utan också i rätten utan andra vittnen än vakterna.
Det är kanske en konstig ingång på en krönika så långt senare, men redan när jag nämnde att jag läste en bok av Anna Sjödin fick jag höhöanden om den där krogkvällen tillbaka. Utan de upplevelserna hade Sjödin nog inte heller skrivit boken "Vem bryr sig?", om makt och maktlöshet och inte minst den enskilda människans maktlöshet gentemot staten.
Hon säger det i alla fall, att det var då hon insåg att staten inte alltid är god.
Det kan man verkligen tycka var naivt. Hon understryker att det hon var med om är långt mycket lättare att leva med än många andra av bokens berättelser. Det kan man nog hålla med om. Den personliga erfarenheten av att utsättas för övermakt ligger ändå där i botten.

Kanske sätter det perspektiv på alla högbetalda städköpande politiska journalisters upphetsning kring Rut-avdraget. Vi ser det vi ser. Och det är, helt bortsett från Crazy Horse, rätt ovanligt att man ser på maktlöshet och maktens övergrepp lika konsekvent som Sjödin och medförfattaren Thomas Hartman gjort. Ett kapitel handlar om småföretagare och skattemyndigheten.
När man blir utsatt för skatterevision och belagd med kvarskatt måste man som småföretagare bevisa sin oskuld.
Man har ingen självklar rätt till offentlig försvarare, och skattemyndigheten kan, även om småföretagaren skulle få rätt, behålla de utkrävda pengarna ända tills målet gått hela vägen genom systemet. Det är som om personer som friades i tingsrätten ändå fick sitta i fängelse till en friande dom i hovrätt eller eventuellt högsta domstol också. Den nuvarande regeringen har inte gjort någonting för att ändra det här. Ändå ligger omsorgen om småföretagen traditionellt i en högerfålla, medan vänstern blundar.
Högern i sin tur brukar ha svårt att alls ta till sig den maktlöshet gentemot försäkringskassan och dess Kafka-mässiga beslut som Sjödin och Hartman berör i ett annat kapitel. Där är det i stället vänstern som ömmar ideologiskt, men i praktiken försvarat myndigheter och system.

Aldrig är man så liten som när man har staten emot sig. Och aldrig måste man vara så ihärdig, så stark, så välorganiserad och gärna välfinansierad som om man då ska försöka få rätt. Det gäller oavsett om den man har emot sig är polisen, FRA, missbruksvården eller socialtjänsten.
Aldrig är det heller lättare för omvärlden att blunda och sucka. Måste de bråka så?
För Moderaterna krävdes det som vi sett inte mer än regeringsställning för att överge antietatismen och bli systemkramare. Exempelvis Åsa Linderborg har skrivit långt mer intressant än Sjödin/Hartman om hur socialdemokratin slutade stå på enskilda människors sida och i stället kom att identifiera sig med staten. "Vem bryr sig" är inte särskilt analytisk utan radar mest upp områden inom politiken som vi faktiskt borde prata om. Men snacka om att vi borde.