Eller det är fel. Per Wirtén skrev faktiskt i Dagens Arena om en ny kosmopolitism apropå dessa äntligen nedrivna murar. Arena har också drivit frågan om migration länge och konsekvent.
Den som trodde att det bara var inom högern, och dess brunstänkta ytterflanker, man hade problem med sådant inser snabbt sitt misstag vid konfrontation med den kritik som riktas mot Arena för just detta, från vänster.
Arenas chefredaktör Devrim Mavis text om att gästarbetande kvinnor, mammor, trots exploatering kanske ändå är egna subjekt med egen vilja, har nu skåpats ut i två av Sveriges största tidningar. I somras i DN av Kajsa Ekis Ekman, sedan nu i tisdags av Dan Jönsson och Daniel Suhonen i Aftonbladet.
I den senare påstås Mavi ha en uppfattning som "inte ens Timbro skulle våga skylta med". Timbro-slängen får nog ses som vänsterns motsvarighet till högerns "ni vill ha det som i Sovjet".

Men finns det då en verklig motsättning mellan öppnare gränser och goda arbetarvillkor eller en stabil välfärdsstat?
Man skulle kunna tro det. Att det på senare tid varit socialdemokratin som basat för den politik som sökt hålla människor ute behöver man inte kunna känna igen Tigers svärmor på löpsedlarna för att inse. Inte heller behöver man fästa sig enbart vid Göran Perssons oro för social turism från öst.
Fackföreningsrörelsen har också motsatt sig oreglerad invandring. På 70-talet var det LO som förmådde Socialdemokraterna att stänga gränserna och på 00-talet har LO talat mot en nedmontering av desamma.
De ökända "go home"-ropen mot lettiska byggjobbare i Vaxholm är tyvärr inte den anomali man skulle önska. Den inströmning av inte sällan underbetald arbetskraft vi sett på senare tid har facket lika ofta hanterat genom att motarbeta de enskilda utländska arbetarna som med att försvara deras intressen.
Det finns en dyster logik i detta. Fackföreningarna arbetar för sina egna medlemmar. Det är inget man kan moralisera över. Tillfälligarbetare är sällan fackligt anslutna i Sverige.
Facken är också arbetarkarteller. Det ligger i deras omedelbara intresse att hålla nere utbudet av arbetskraft. Arbetarrörelsens etik, med internationell solidaritet, kommer i konflikt med den praktik där en sådan hållning upplevs hota det egna. Detta ligger sannolikt både bakom LO:s motstånd mot friare invandring och deras fortsatta vägran att organisera papperslösa.

Men att det varit så här betyder inte att det måste vara det. Man kan utmärkt väl vara för goda villkor på arbetsmarknaden och ökad invandring samtidigt. Den solidariska etiken kan vinna.
Konfliktlinjen kanske går mellan den svenska, korporativistiska, modellen och öppenhet, snarare än mellan öppenhet och jämlikhet.
Fristående fackföreningar, som syndikalisterna, utgår redan i dag hellre från den verklighet där fattiga människor tagit sig till Sverige och här riskerar utnyttjande, än stilla drömmer om en framtid där dessa människor har reda papper och fem veckors semester.
Möjligen vore det också enklare, inte minst i förhållande till EU-regler, med exempelvis lagstadgade minimilöner hellre än avtalade. Det skulle frigöra kraft för fackföreningarna att kämpa för även de allra sämst lottade på arbetsmarknaden.
Den svenska modellen har indirekt gjort facket till en del i staten. Kanske är det framförallt detta vi måste komma ifrån för att kunna bejaka öppna gränser och solidaritet.