Jag satt nyligen på ett seminarium på ABF där rödgröna tänkare bland annat diskuterade tillväxt och när jag hörde ordet lycka visste jag att det var klippt. Och jodå. Visst kom det.
Det lilla kungadömet Bhutan fascinerar bortom all rimlighet. Där räknar man inte BNP utan bruttonationallycka. Så himla mysigt!
Visserligen var internet fram tills nyligen förbjudet, yttrandefriheten starkt begränsad, utbildningsnivån låg och befolkningen tvingad att bära färgglada folkdräkter, men varför fokusera på sånt trist. De är ju så glada! Inte alls som vi stressade västerlänningar.
Det finns få saker jag hatar lika mycket som fattigdomsexotisering. Det skulle i så fall vara ofrihetsexotisering. Att tillväxtkritiken också denna gång lyckades trilla ner i det diket var typiskt och tråkigt.
Typiskt för att tillväxtkritikern ofta gör det. Han drömmer sig tillbaka till en tid med sämre materiell standard och "enkelhet", ogillar teknikutveckling, medger att Bangladesh kanske behöver bli rikare men vill inte sällan ha ett formellt tillväxttak i väst.
Tråkigt för att det faktiskt finns rimlig och viktig kritik mot BNP-tillväxt som mått på välstånd.
När vi envisas med att primärt mäta just BNP och tala om tillväxt endast i dess termer så riskerar vi missuppfatta vad som är bra och dålig utveckling, bra och dålig politik.

BNP mäter endast sådant som säljs på marknader, med vissa mätproblem för offentlig sektor. Det mäter inte obetalt arbete, oavsett om det är vård av barn, marmeladkokning eller utveckling av opensource-programvara.
Om en person väljer att lönearbeta mindre för att göra något av ovanstående är det kortsiktigt dåligt för tillväxten.
Det må vara lätt att håna miljömuppar som tycker att folk borde odla biodynamiska rödbetor iförd folieburkini i stället för att arbeta. Men hur enkelt är det att rikta samma löje mot den som bygger kod för att det är roligt eller för uppskattning från sina likar?
Gratisekonomin är inte dålig ekonomi. Den fungerar bara lite annorlunda. Ändå analyserar vi ekonomi som om det som saknar pris vore värdelöst, som om endast det som görs mot betalning är bra för samhället. Som om man fortfarande på ett meningsfullt sätt kunde dra gränser mellan amatör och professionell.
När Mona Sahlin eller Fredrik Reinfeldt talar om att vi måste arbeta mer syftar de ändå bara på betalt arbete.

Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet beslutade nyligen att driva frågan om arbetstidsförkortning. De hånfulla kommentarerna kom omedelbart.
Jag är inte för en påtvingad 6-timmarsdag, men vi fick 8-timmarsdagen för snart 100 år sedan. Var det gudomlig inspiration som gjorde att man redan 1919 kom fram till den absolut optimala lönearbetstiden?
Det finns tillväxtentusiaster som generöst säger att BNP-ökningar så klart kan användas till både materiella förbättringar och till ökad fritid. Men det är ett engångsargument. Om människor faktiskt väljer att växla ut tillväxtökning i arbetstidsminskning skulle det ju i sin tur minska tillväxten. Och om man använder tillväxt som övergripande mått vore det alltså dåligt.
Men tillväxt är inte längre ett rimligt enda mått, om det någonsin var det, och lönearbete är inte det enda arbetet som är värt något, inte ens ekonomiskt. BNP-eran är över.
Om vi bara kan komma överens om att folkdräktstvång och 70-talsnostalgi inte är bra alternativ kanske vi kan prata om vad vi vill ha i stället.