Framförallt förstår jag detta genom det hon inte vill ha. Bort med privat ägande, förvärvsarbete, dagis, glossiga tidningar, skitdrömmar, ja konsumtion över huvud taget. Det är oklart om allt det här bör förbjudas eller om människor bara spontant kommer sluta efterfråga barnomsorg och tidningen Ecoqueen välkomna till det björkska lyckoriket.
Jag kanske verkar sarkastisk. Men det är väldigt enkelt att prata fluffigt om hur illa den mänskliga relationella naturen passar i liberala samhällen och svårare att tala klarspråk om hur detta bör utformas i konkret politik.
Många har redan påpekat att Björks avhandling Fria Själar, som kom ut i veckan, inte är särskilt vetenskaplig. I den vill hon driva tesen att liberalism inte går ihop med människans natur och att om man trots det försöker vara fri, leva fri, är resultatet bara olycka och död.
Om man bortser från de vetenskapliga bristerna bygger tesen på att vi föds beroende av andras välvilja och behöver mat och vatten för att överleva. Därför finns det enligt Björk inga enskilda individer. Man kan inte skilja en människa från en annan.
Detta är en mycket gammal kritik mot liberalism och individualism. Den fria ensamma människan ställs i all sin nakenhet mot de mysiga medfödda gemenskaper, nationen, rasen, klassen, familjen, som sägs ge oss mening och skänka oss trygghet.
Nyckelordet här är medfödda. De gemenskaper och beroenden som vi väljer själva hotas knappast av liberalismen, men det är heller inte de självvalda relationerna som Björk drömmer om.

I sak är det förstås också en banal insikt att ingen egentligen står helt fri, att det inte finns någon reell fri vilja eller ens något jag bortom själva kroppen. Vi är alla delar av sammanhang, självvalda och påtvingade, och påverkas av egna och andras medvetna och omedvetna beslut. Men vad betyder det politiskt?
Liberaler och reforminriktade socialister har försökt motverka denna ofrihet genom välfärdsstaten. Särskilt viktigt har detta varit i förhållande till kvinnor, som genom reproduktionens villkor är mer beroende och mindre fria än män. Liberaler och socialister har haft olika uppfattningar om hur långt staten bör gå för att garantera frihet, men målet har i huvudsak varit gemensamt.
Nina Björk delar inte det målet. Hennes lösning tycks i stället vara att samhället byggs utifrån människornas essentiella ofrihet och bejakar den.
Björk har själv ofta skrivit om hur hon när hon fick barn insåg sin egen kroppslighet och sin nyföddes totala beroende. Därefter har hon som politisk skribent utvecklats i allt mer anti-frihetlig riktning.

Men man skulle kunna se föräldraskapet på ett annat sätt. Det konkreta, ytterst njutbara beroendet mellan mor och barn kan lika gärna påminna om behovet av också något annat. För kvinnan om behovet av ett jag bortom moderskapet, om att få vara intellekt och inte bara kropp, för barnet om behovet av ett liv bortom modern.
Lika gärna som att ha ont i magen av att släppa sitt barn ifrån sig kan man se det som sin uppgift att låta barnet fritt undersöka världen, man kan se förskolan som ett underbart verktyg för barnet att få en egen sfär utanför familjens bojor.
Men det kräver förstås att man ser sitt barn som en individ med egen vilja och egna behov som inte alltid är desamma som föräldrarnas. Det kräver att man kan skilja en människa från en annan. Det kräver att man inte tror att försök till frihet leder till olycka och död.