Den var från vallokalsundersökningen och handlade om åldersfördelningen i valmanskåren.
Alla partier utom två har sina starkaste fästen bland väljare över 65. De två som sopat hem hela ungdomsgenerationen är Piratpartiet och Miljöpartiet.
Man kan förstå de grönas fnitter.
Lika lätt ser man anledningarna till det där gapet. För vad i all världen har Alliansen eller Socialdemokraterna att säga till en ung väljare? Synd för dig att du råkar leva nu?
Hela det svenska politiska landskapet bygger på nostalgi. Alla säger att det var bättre förr, de har bara lite olika fokus för sitt ömsinta tillbakablickande. Det nya arbetarpartiet drömmer om den gamla arbetarmoralen, S och LO om jämlikhetsidyllen kring 1980 - innan avregleringarna förstörde allting. Kristdemokrater längtar efter 50-talsfamiljen, Sverigedemokraterna efter tiden innan det kom hit några jävla utlänningar.
För dem har framtiden redan hänt.

Om man då är ung i ett land med snart 30-procentig ungdomsarbetslöshet kan det kännas lockande att bara ge upp. Särskilt när det enda man hör från politiker som Anders Borg och Sven Otto Littorin är moraliserande uppmaningar om vikten av att gå upp på morgonen.
Fast i korporativismens varma famn vägrar såväl Alliansen som vänstern ens överväga en förändring av de arbetsrättsregler som alla oberoende bedömare ser bakom den extrema ungdomsarbetslösheten. För den är extrem. I Holland går knappt 6 procent av ungdomarna utan jobb, i Danmark 12.
Filosofen Zygmunt Bauman skriver om skillnaden mellan trygghet och säkerhet, där tryggheten syftar på sådant man har i sig själv och säkerheten på hoten utifrån.
Att bygga om välfärdsstaten för att främja människors faktiska trygghet i en föränderlig värld är för jobbigt för politikerna och kräver konfrontation med dåtidens institutionaliserade särintressen. Hellre då snöa in på den låtsade säkerheten i övervakningskameror, FRA, Las, supernannies.
Med "låtsad" syftar jag inte bara på att åtgärderna inte fungerar. Las hjälper inte när facket förhandlar bort din plats i turordningen när företaget drar ner, brottsligheten flyttar bara bortom kamerorna, kriget mot terrorismen skapar framtida terrorister. Nej, precis som Bauman skriver odlar alla dessa åtgärder också i sig själva en ökad osäkerhet.
Men de unga väljer bort den ursvenska nostalgin. Hälften av alla unga röstade på något av de två partier som åtminstone inte i huvudsak blickar bakåt.

Statsvetaren Henrik Oscarsson antyder samma sak i sin analys av Sverigedemokraternas och Piratpartiets väljare. Piratpartisterna må också vara unga män, inte sällan arbetslösa, men till skillnad från Sverigedemokraterna omfamnar de omvärlden och framtiden. De må ogilla politiker, men de räds inte förändring.
På så sätt blir Piratpartiet Sverigedemokraternas hårdaste motståndare. De etablerade stora partierna delar ju i grunden SD-idén att Sverige var bättre förr, vilket handikappar dem i alla diskussioner.
Ungdomarna straffar etablissemanget med goda skäl, även bortsett från den plågsamma integritetsfrågan. Vill man vinna tillbaka dem krävs att partierna orkar slita sig från sina svunna lyckoriken. Oavsett vilken tidigare tidpunkt vi jämför med är Sverige faktiskt oändligt mycket bättre i dag.