De ilskna uppringarna var inte sällan motståndare till sådant som metadon- och subutexprogram. Dessa program räddar enligt samstämmig vetenskap missbrukare från att knarka ihjäl sig.
Det känns som väldigt länge sedan. Men det har gått snabbt framåt i den här frågan. Lagarna har inte ändrats och fortfarande utgör polisen många missbrukares vanligaste kontakt med samhället. Men allt fler inser att sådant som sprutbyten, bättre missbruksvård och psykvård är viktigare än att sätta drogberoende i fängelse.
Att minska de skador som narkotikan leder till är viktigare än att till varje pris ha ett narkotikafritt samhälle.
Särskilt som dogmatiska försök att nå narkotikafriheten både leder till större problem för samhället och mer elände för redan utsatta, trasiga människor.

I en ny liten antologi skriver Waldemar Ingdahl och Louise Persson om just detta perspektiv - skadereduceringen. Bokens titel illustrerar själva frågeställningen - "Straffa syndare eller hjälpa människor" - och tar utöver narkotika upp sådant som trafik, alkohol och tobak.
Pragmatism är nämligen rimligt på många områden.
Inte bara leder bilismen till oerhörda miljöproblem, 400000 människor dör dessutom i trafiken varje år. Ändå förbjuder vi inte bilen. Däremot har vi lagar om bilbälten, mitträcken, utsläppskrav och allt svårare körkortsprov.
Men så kan man väl inte jämföra, invänder vissa. Bilen har ju goda sidor också. Det är förstås sant. Särskilt på långa avstånd är privatbilism ett praktiskt transportsätt.
I tättbebyggda områden däremot finns det få anledningar att ta bilen utöver den egna lusten att sätta sig bakom ratten.
Jag kan absolut förstå varför man hellre åker i egen bil än trängs på en buss eller i en tunnelbana. Men den enskildes bekvämlighet och körglädje får vägas mot skaderisker och miljöförstöring. I stället för förbud bygger vi ut kollektivtrafiken, inför trängselskatter eller premierar miljöbilar.
Det är samma sorts avvägningar som man kan göra kring användningen av alkohol och andra droger. Avvägningen kanske får lite olika resultat i de olika frågorna, men det är samma sätt att tänka. Borde i alla fall vara.
Men där vi oftast klarar att se nyktert på bilismen fastnar vi blott alltför ofta annars i futtigt fingerpekande. Det är äckligt att röka, knarkare får skylla sig själva, horor vet inte sitt eget bästa. Syndare ska straffas.
Paradoxalt nog tycks vi extra gärna moralisera över svagheter när dessa direkt och intimt rör den egna kroppen. Eller mer specifikt, andras kroppar.

De senaste veckorna har sexköpslagen åter diskuterats och argumenten från dess förespråkare skrämmer med sitt syndar- och offerperspektiv.
Det finns många problem med prostitution. Men när miljöpartisten Zaida Catalán inte ser någon skillnad mellan att tvingas att sälja sex och att själv välja det blir jag mörkrädd. Samma sak när folkpartisten Birgitta Ohlsson vill tvångsvårda sexköpare.
Många far illa av att sälja sex, eller säljer sex för att de har bakomliggande problem. Men ska vi då inte försöka hjälpa de utsatta människorna hellre än att döma ut dem som mindre vetande?
Jag kan begripa om man vill bortse från den minoritet som säljer sex eller tar droger helt utan bekymmer, av egen lust och vilja. Men även om vi bara talar om människor som uppenbart skadar sig själva så är förbud och poliser sällan rätt svar. Om man nu inte bara är ute efter att straffa.