Detta är grundfrågorna inför regeringens nya fildelarjägarlag, en implementering av EU-direktivet ipred. När nu en massa folkkära artister går ut och stöder lagen kan det vara viktigt att påpeka. De frågorna har nämligen rätt lite att göra med vad man egentligen tycker om fildelning av upphovsrättsskyddat material.
I dag kan bara polisen begära ut personuppgifter om det ip-nummer som man tror kan kopplas till illegal fildelning. De uppgifterna får i sin tur bara lämnas ut om det misstänkta brottet skett i tillräckligt stor skala.
I rättssystemet vill vi nämligen ha proportionalitet både mellan brott och straff och mellan brott och de integritetskränkningar som krävs för att beivra brott.
Polisen stormar inte in i gryningen med dragna vapen hemma hos misstänkta fortkörare och man riskerar inte miljonböter för en stulen limpa.
Stort och smått skiljs åt.

Den principen ska inte gälla längre. Inte när det gäller fildelare. Inte heller ska det vara staten som ansvarar för rättsskipningen.
Skivbolagen ska i stället själva få agera brottsutredare och även det allra första försöket till fildelning av en enda enstaka låt från ett visst ip-nummer ska ge dem rätten att få ut den olyckliges personuppgifter. Därefter kommer de att skicka kravbrev på en fritt vald bötessumma till den personen, med hälsningen att om du inte betalar så ses vi i civilrätten.
I en sådan domstol har man sällan rätt till offentlig försvarare och om man förlorar får man betala motståndarnas rättegångskostnader på oftast flera miljoner.
Avhuggna hästhuvuden är rent tillval. För vem skulle våga riskera en sådan process, oavsett skuld?
I brottsdomstolarna i dag räknas inte ip-nummer som bevis. ip-numret kan nämligen inte kopplas till en enskild person. Dels kan förstås flera olika personer ha använt just den datorn, dels kan grannens ungar ha använt ditt trådlösa nätverk. Med i det nya systemet spelar det ingen roll. Hotbrevet från skivbolaget kommer till dig i alla fall. Eftersom intrånget från grannen bara behöver ha varit en enstaka gång spelar det heller ingen roll att du numera lärt dig att lösenordsskydda dig.

Det spelar förmodligen inte ens någon roll om det är ett riktigt skivbolag, som faktiskt har de här rättigheterna. Självklart kommer också skurkarna att utnyttja lagen och skicka runt brev om påhittade upphovsrättsintrång. Eftersom 60 procent av alla tonårspojkar fildelar regelbundet är det bara att välja deras familjer. Sannolikheten att mamma och pappa hivar i väg några tusenlappar i fejkade böter för att slippa rättegång är betydande.
För den som ändå döms för att ha delat med sig av exempelvis Colin Nutleys "Angel" finns en extra twist. På Nutleys begäran kan fildelaren utöver böter tvingas betala för att publicera en ursäkt i tidningen.
I just det specifika fallet kan det kanske verka rättmätigt, men är det rimligt i en demokrati?
Men det är ju för artisterna, säger man. De måste kunna ta betalt för sitt arbete. Det är helt sant. Men liknande regler i andra länder verkar inte minska den olagliga fildelningen. Det som har en positiv effekt är möjligheterna till legal fildelning, oavsett hur lagarna ser ut.
I valrörelsen sa Fredrik Reinfeldt att man inte kunde jaga en hel ungdomsgeneration. Nu gör han inte bara exakt det, han monterar dessutom ner viktiga rättsprinciper på vägen. Det behöver man inte vara det minsta för fildelning för att begråta.