När nu EU överväger registrering av alla resor till och från unionen och datalagringsdirektivet kommer att ge myndigheterna möjlighet till ständigt uppdaterad information om, tja, nästan allting vi gör, är det trots allt rätt väsentligt att veta. Finns det någon bortre gräns?
Den bittra insikten är nog att en sådan inte verkar finnas. Eller hur ska man annars tolka den surrealistiska uppgiften att Storbritannien nu installerar övervakningskameror i människors hem, för att se till att de äter ordentligt och att barnen går och lägger sig i tid?
Verklighet som ser ut som grovkornig satir med folkhälsofascismens modernaste ansikte.

Nu är ju Storbritannien, trots sin självbild som frihetens vagga, den mest övervakade demokratin i världen. Det finns många miljoner CCTV:s, övervakningskameror, och det sätts hela tiden upp nya trots att de undersökningar som gjorts visar att effekten på brottsligheten är mycket liten.
Ännu mer demokratiskt tvivelaktigt är asbo-systemet, där människor får en varning om vad som kallas för "asocialt beteende".
Genom den varningen blir saker som egentligen inte är olagliga straffbara vid upprepning med upp till fem års fängelse. Asbos delas ut för sådant som lösdriveri, spott på gatan och hotfullt stirrande.
Lagen är extremt elastisk, kräver inget riktigt domstolsförfarande och hörsägen accepteras som bevis.
Precis som man kan tänka sig utfärdas asbos numera för så skilda saker som politiska protester, högljutt sex och att visa upp sina tatueringar. En 87-årig man i Liverpool fick en asbo för sitt sarkastiska sätt att prata. Personer med neuropsykiatriska handikapp är klart överrepresenterade.
Det låter som ett skämt. Rättssäkerhetsmässigt är det såklart ett skämt, men likafullt är det på riktigt och likafullt pågår detta i ett av våra grannländer, ett av EU:s största och viktigaste länder, och ingen säger någonting om det.

Om Turkiet hade haft liknande system hade alla vrålat om att ett sådant land inte har i vår gemenskap att göra.
Men det ligger ju någonting där. Vi och dem. Vi européer, vi västerlänningar, vi i medelklassen.
För den riktigt obehagliga anledningen till att asbo-systemet får fortleva utan protester, att engelska barnfamiljer får bli kameraövervakade 24/7 i sina egna hem utan att vi ens orkar höja ett ögonbryn är ju att detta också bara drabbar de andra. I det här fallet underklassen.
I ett land med världens slaskigaste kvällspress ser jag framför mig hur hemma-CCTV:n blir "Big Brother" på riktigt, med gryniga sexbilder i tabloidformat och nyskapade kändisar i realtid.
I sig är det en rebellisk gest mot överheten förstås, att behandla hemmakameran som vilken idol-audition som helst.

Det är i sammanhanget symtomatiskt att kritiken mot FRA här i Sverige framförallt riktat in sig på att även inhemsk kommunikation kommer att övervakas. Att det inte tekniskt går att skilja ut de andra, invandrarna, terroristerna, brottslingarna.
Visst skulle man kunna slå sig för bröstet och förklara det unika svenska integritetsupproret med vår tradition av solidaritet och jämlikhet. Svenskar agerar faktiskt politiskt rätt oegennyttigt. Se bara på hur protesterna mot försämringarna i a-kassan mullrat långt in i de led där risken för egen arbetslöshet knappt finns. Men jag tror inte att det räcker.
Nej, vi protesterar för att vi i medelklassen också känner oss hotade av staten. Kanske är det i all futtighet just där gränsen går.