Det frågade sig TCO:s välfärdsutredare Kjell Rautio på sin blogg i veckan i en text som bättre än mycket annat förklarar både den socialdemokratiska valförlusten i september och partiets fortgående konvulsioner.
Den skandinaviska välfärdsmodellen kallas ibland universalistisk, ibland just socialdemokratisk. Som antyds av det första begreppet skiljer sig de här välfärdssystemen ut sig genom att alla inkluderas. Alla ska med.
Man kan ha välfärdsstater som i stället handlar om fattighjälp, där staten endast hjälper den som verkligen inte klarar sig, eller system som ger olika skydd för olika individer efter exempelvis vilken arbetsgivare de har.
Även om man som liberal moraliskt kan begripa poängen med fattighjälpsmodellen har sådana system visat sig fungera illa.

De är stigmatiserande och har utlåsningseffekter som gör att den som en gång behövt hjälp får svårt att ta sig tillbaka. Precis som med svenska socialbidrag blir dessa system kastmärken i de fattigas pannor utan några utjämnande effekter på de livschanser vi alla orättvist tilldelas.
Universella välfärdssystem har däremot, rätt utformade, just en sådan utjämnande effekt. I all byråkratisk tristess blir sådant som skolplikt, allmän sjukförsäkring eller a-kassa frihetsrevolutioner som på allvar i vardagen bidrar till högtravande paroller om allas rätt att söka lyckan.

Om den medfött sjuklige aldrig får några reella chanser, om den arbetslöse proletariseras och låses in i fattigdom, om fattiga barn får andra klassens utbildning, är ju en sådan teoretisk rättighet ganska lite värd.
I den här meningen har vi verkligen haft ett systemskifte.
Sex av tio arbetslösa står numera utanför a-kassan. Om utvecklingen fortsätter på samma sätt som hittills kan det vara nästan åtta av tio om bara två år, enligt arbetsförmedlingen.

Trots att motsatsen varit det uttalade målet är det i dag svårare för personer att ta sig tillbaka till jobb efter långa sjukskrivningar än för tio-femton år sedan. Rehabiliteringen på arbetsplatserna fungerar inte, personer tvingas säga upp sig på grund av sjukdom.
Som bland annat Pisa-undersökningen nyligen visade konserverar svensk skola dessutom klasskillnader och särskilt pojkar från sämre omständigheter tillåts falla helt igenom.
Varför är det här ett problem för socialdemokraterna då? Som Rautio skriver så är detta också S-politik.
Sjukförsäkringsförändringarna har drivits på av förre S-ministern Anna Hedborg, skolan är ett delat ansvar mellan olika regeringar de senaste 20 åren, S motsätter sig allmän a-kassa.

Stegen bort från det vi kan kalla socialdemokratiskt organiserad välfärd har tagits också av socialdemokratin.
Väljartaktiskt blir det då inte orimligt också för den som ogillar den här utvecklingen att rösta på det alternativ där man åtminstone får skattesänkningar i utbyte.
När systemen krackelerar ger dessa i alla fall ökade privatekonomiska marginaler.
Universell välfärd behöver inte vara dyrare, se bara på hur socialbidragskostnaderna ökat i kommunerna senaste åren. Men för att kunna argumentera för den måste man förstå varför sådana modeller är bättre, varför de till skillnad från socialhjälp kan öka både frihet och trygghet samtidigt. Bortom slagorden har socialdemokratin en bit dit.