I ett av sina allra första beslut hävde han förbudet mot sprutbyten, så att amerikanska sprutnarkomaner lättare ska slippa hiv och hepatit. Att stockholmska missbrukare ännu nekas detta säger mycket om den ledsamma svenska diskussionen om narkotika.
För den är just ledsam. Efter att Andreas Kleerup testat positivt för kokain på Grammisgalan skrev bland andra Expressens Malin Roos en text där hon antydde att alla som inte upprördes över Kleerup, eller rentav irriterades mer av polisens PR-drag till drograzzia, själva måste knarka.
Självfallet. För det finns ju ingen annan anledning till att ifrågasätta att kissprov på kändisar i direktsändning är den bästa användningen av polisens bistert begränsade resurser. Eller?
I själva verket är polisens agerande inkompetent och tragiskt på nästan alla nivåer. Man kan anta att ett syfte var att avskräcka ungdomar från att ta droger. Men finns det någon som tror att någon enda av de ungdomar som överväger att göra det ställer sig på polisens sida snarare än på Kleerups?
Samtidigt lyckas polisen också trivialisera de verkliga problem som finns, de verkliga människor som behöver hjälp. Narkotikabekämpningen blir gala.
"Men det är faktiskt olagligt!", säger razziaförespråkarna med darr på stämman.

Jo, jag vet. Det är det som är problemet. När polisen beivrar brottet att använda narkotika i den lite mindre tjusiga delen av verkligheten tar de en sväng till plattan och radar upp "the usual suspects". Människor som mest av allt behöver samhällets hjälp att ta sig upp ur sina individuella helveten träffar bara detta samhälle när polisen fixar till sin statistik och burar in dem. För brottet att vara missbrukare.
Det gör det, för att uttrycka sig milt, väldigt svårt att vid andra tillfällen nå dem med hjälpinsatser. Om detta är vetenskapen helt enig.
I en öppenhjärtig intervju berättade förresten just Andreas Kleerup om sina tvångstankar, sin adhd och sin ständigt malande oro. Amfetamin exempelvis hjälper bevisligen mot en del sådana symtom.
Det finns i tablettform att få utskrivet av läkare. Han självmedicinerar i stället. Precis som oändligt många mindre framgångsrika drogbrukare och - missbrukare.
Men kanske är det ändå inte så dystert ställt längre. I debatten alltså. I SVT:s "Debatt" lyckades man i veckan föra en inkännande och nyanserad diskussion om heroinförskrivning till de allra tyngsta och mest obehandlingsbara missbrukarna.

I går kom en forskningsrapport från Malmö högskola som visade att de drogtester som görs på högstadieelever
i Landskrona inte fungerar som det var tänkt. Testerna avskräcker inte ungdomarna från att prova droger, man når inte de elever som är värst i riskzonen och eleverna själva upplever testerna som integritetskränkande. Det i sin tur riskerar att fjärma vissa av dem än mer från vuxenvärlden.
Politikerna har sett drogtester på ungdomar som ett viktigt steg i kampen mot knarket. Nu kan man hoppas att de tänker om.
För vi måste ju i stället hjälpa de ungdomar som liknar Andreas Kleerup helt bortom eventuella droger. Som är oroliga, har koncentrationssvårigheter och ångest.
Det kan man inte göra med kissprov och fängelsehot. I stället handlar det om god tillgång till psykiatri, en skola där man faktiskt lär sig något och känner sig värdefull, en rimlig arbetsmarknad för unga.
Det handlar om att ha ett mänskligt, medmänskligt samhälle. Det är oändligt mycket svårare än att skicka polisen på knarkarna. Men oändligt mycket viktigare.