Det är som om alla redaktörer plötsligt upptäckt att sverigedemokrater och andra främlingsfientliga hävdar sig tystade.
I desperat iver att motbevisa detta trycker de därför glatt ut nästan vilka vansinnigheter som helst.
SD
En sak är viktig att slå fast när vi nu har ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Det farliga är inte att en liten grupp människor röstar på extremister, det farliga är om resten av samhället låter sig vridas i deras riktning.
Det var exempelvis ett marginellt problem för landet att VPK på 50-talet gillade Sovjet eftersom ingen utgick ifrån att partiets fem procent av väljarkåren borde få hela det övriga politiska fältet att diskutera behovet av kolchoser. I dag ser vi emellertid tydligt hur den där vridningen pågår, inte minst i medierna.
Bengt Westerberg visade vägen på valnatten när han myste i SVT-soffan med Bert Karlsson, denne jovialiske rasismkolportör med forna guldpåståenden som att samme Westerbergs dotter borde få hiv av en invandrare - då skulle folkpartisterna se sanningen om invandringen. Bengt satt nu där och log. Hit hade vi alltså kommit.
I veckan publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel där socionomen Gunnar Sandelin påstod en hoper felaktigheter om invandringen under temat att den som "säger som det är" bara tystas av etablissemanget.
Artikeln är ett totalt intellektuellt haveri, de flesta faktauppgifter han refererar är felaktiga eller insinuant använda, och huvudtesen tycks vara att det stora problemet inte är att vi har rasism och diskriminering i Sverige utan att personer som säger "sanningar" (eller säger neger) blir kallade rasister.
Sandelin har också tidigare rasat mot invandring i bland annat DN, ändå är han visst tystad.
Stefan Söder, nyvald sverigedemokrat i Uppsala, har försvarat den grova misshandeln mot Facundo Unia, pressassistent på Stockholm Pride, och motståndet mot homosexuella är starkt inom både den allmänna rasiströrelsen och i SD.
Partisekreteraren Björn Söder (inte släkt) har kallat homosexualitet en sexuell avart och jämfört den med pedofili och zoofili.
Ännu ser vi inte debattartiklar i stora tidningar om att vi måste våga ta debatten om problemen med homosarna eller med siffror på homosexualitetens kostnader (beräknat på bristen på framtida arbetskraft). SD kampanjade ju inte heller på att horder av schlagerbögar hotar svenska pensionärer.
Sitter den sexuella friheten alltså starkare? Jag vet inte. Men jag vet att när man i andra länder börjat acceptera den här sortens resonemang har det inte slutat. Jag vet också att vi inte behöver acceptera det.
Vi behöver faktiskt inte ta några debatter på deras villkor alls.
