Det var bara andra gången vi träffades och han hade precis fått både mig och sig själv att gråta genom att berätta om när hans pappa söp ihjäl sig.
Jo, jag säger söp ihjäl sig. Det finns liksom inte många andra ord för det. Folk gör det, fortfarande. Av sorg, av fattigdom, av uttråkning, av självhat, av brist på bättre alternativ.
Det var vid berättelsen om hur de satt en hel dag i väntrummet på Maria akutmottaggning i Stockholm bara för att till slut bli nekade som mina tårar började rinna.
Det fanns inte plats, det hade egentligen aldrig funnits. Ibland för ett par dagars tillnyktring kanske, men sedan var det hem till flaskorna igen.
Sådär är det ofta. Enligt regeringens missbruksutredning är det vanligt att människor inte får den hjälp de behöver för att bli fria från missbruk.
Ansvarsfördelningen är oklar mellan kommun och landsting, vilket leder till att båda parter försöker skjutsa över patienten, och kostnaden, på den andre. Nej, vi kan inte hjälpa, gå dit i stället.
Vården är också gravt underdimensionerad. För tunga narkomaner kan väntetiden till medicinsk behandling vara årslång. På den tiden hinner inte sällan en heroinist dö.

Missbruksutredningen tar de här problemen på allvar. Den tar också missbrukarna, eller brukarna, på allvar - tonen är långt mer respektfylld för de människor som berörs än vad den någonsin brukat vara i liknande sammanhang.
I vanliga fall ses personer med missbruk som objekt, fast under drogen. De antas inte veta sitt eget bästa och har genom sitt missbruk förverkat rätten till tja, mänsklighet.
Om man dessutom missbrukar illegala substanser ses man inte sällan som kriminell mer än som hjälpbehövande.
Några av förslagen i utredningen är att samordningen mellan kommuner och landsting måste bli bättre och att missbrukare ska få en vårdgaranti. Om de inte får vård inom rimlig tid ska de kunna söka sig någon annanstans och få behandlingen betald av landstinget eller kommunen. Utredningen gör också klart att tvångsvård är något som ska ske i yttersta undantagsfall, inte minst eftersom det så sällan fungerar. Om man inte är motiverad kommer man inte sluta skada sig själv.
Genom arbetsmiljölagen har arbetsgivare ett ansvar för sina anställdas hälsa, samtidigt som de inte får säga upp personer som missköter sitt jobb för att de exempelvis super för mycket.
Bra arbetsgivare ser därför till att anställda får bra behandling. På arbetsgivarens bekostnad. Det är såklart jättebra.
Problemet är att det också bidrar till att det offentliga smiter från ansvaret. Alla är inte anställda, folk är också arbetslösa, pensionärer, småföretagare, studenter. Men om man är det har man oändligt mycket mindre chans att få behandling mot missbruk. Allra minst får man komma till något av de bästa, dyraste, behandlingshemmen. Då får man sitta i timmar i väntrummet bara för att bli avvisad i stället.
Just den här vården är alltså direkt beroende av vilket jobb man råkar ha, utan att någon har något att invända.

Missbrukare orkar sällan driva sina fall så hårt. Om de inte får hjälp direkt så blir det inget. Om de inte fångas upp just när de har motivationen fortsätter de hellre med spriten eller drogerna. Det behövs någonting mellan tvångsvård och läget i dag när man måste tjata sig till vård för att alls kunna få någon, hur illa och dödshotande läget än är. Om ens det räcker.
Vi skulle inte acceptera det för några andra sjukdomar. Det är skamligt att vi så länge gjort det för just missbruk.