Jag ser den texten flera gånger om dagen. Folk skickar runt länkar under namnet "vi är 99 procent" - med den programförklaringen. Berättelserna, som anknyter till Occupy Wall Street-rörelsen, handlar ibland om hjärtskärande ekonomisk osäkerhet, ibland om mer exi­stentiell oro.
Det är bra att sådana berättelser sprids, den trygga medelklassen i Sverige har uppenbarligen förfärande svårt att ta till sig villkoren för dem som står utanför.
Ändå skaver det i ögonen. Det är ju inte sant. 99 procent av svenskarna måste inte alls välja mellan att betala mat och hyra. Visst har klyftorna ökat på senare år, men de flesta svenskar har det ekonomiskt rätt bra.
Det är inte svårt att reda ut mysteriet. Texten är direkt­översatt från den amerikanska systerkampanjen. De 99 procenten i USA står för alla som inte är bankirer eller hedgefondhandlare och syftar på helt reella amerikanska förhållanden.
Medelinkomsten i USA har nämligen knappt ökat alls på 30 år, samtidigt som den rikaste procentens inkomster exploderat. Den stora produktivitetsökning som skett har knappt alls kommit medelklassen till del, ändå har skattesystemet gjorts om så att de rikaste betalar allt mindre och medelklassen mer. Nu i den ekonomiska krisen var staten beredd att satsa ofattbara 24 000 miljarder dollar för att rädda bankerna samtidigt som vanliga människor fick gå från hem och jobb och klara sig bäst de kunde. Occupy Wall Street må se ut att ledas av galna hippies, men budskapet är relevant för de allra flesta amerikaner.
Sverige är annorlunda. Den genomsnittliga löneökningen sedan slutet av 70-talet ligger här på flera hundra procent och även om man räknar reallönen har en svensk arbetare nästan 30 procent högre inkomst i dag än för 20 år sedan.
För någon från vänster borde den skillnaden vara självklar att lyfta upp. Att läget är bättre för de breda lagren här är inte en slump utan tvärtom resultatet av mer än hundra år av politiskt och fackligt arbete.
Det betyder inte att vi inte har problem, men de finns snarare i en 90 - 10-uppdelning. 90 procent har det okej och får det bättre, 10 procent har det inte alls bra, och har fått det be tydligt sämre. De senare tvingas till inlåsande socialbidrag, kommer inte in på arbetsmarknaden, kvalar aldrig in i välfärdssystemen.
Det är svårt att bilda varaktiga opinioner för de 10 procenten. Se bara på hur barnfattigdomsfrågan snabbt gick ner sig i moraliserande om att fattiga barn minsann kan använda dator på biblioteket när lärarna kräver datorer för att göra läxorna.
Häromdagen sade Fredrik Reinfeldt öppet att personer som är arbetslösa får förlita sig på sina anhöriga eller på soc, nu när allt färre är med i a-kassan. Med den politiken riskerar de tio procenten att bli många många fler.
När högerdebattörer vill att vi ska bli mer som USA är det alltså livsviktigt att peka på kostnaderna för ett sådant systemskifte, kostnader som av de amerikanska erfarenheterna att döma kommer delas av nästan alla.
Men just därför ska vi kanske inte låtsas som om vi redan har samma problem, här som där.
Isobel Hadley-Kamptz
isobel.hadley-kamptz@expressen.se
kolumnist