Jag väljer att lyckligt se det som en vändpunkt i hur vi ser på knarkare.
En av de personer vi bör tacka är i så fall sociologiprofessor Ted Goldberg. Oförtröttligt, och tidvis plågsamt ensam, har han forskat kring vad som egentligen ligger bakom missbruk, eller problematisk konsumtion av droger, och vad vi skulle kunna göra för att motverka det.
I våras kom Goldberg ut med tegelstenen "Hur blir man narkoman - och hur hindrar vi det?".Perspektivet i Sverige har traditionellt varit att problemet med narkotika är narkotikan. Drogen förleder ungdomar, vem som helst kan drabbas, och den som väl är beroende är slav under drogen, oförmögen att veta sitt eget bästa.
Det har lett till hård repression för att förhindra att folk alls testar droger och vi har hellre sett missbrukare lida än vi har riskerat att sända signalen att droger är accepterat.
Det har också gjort att vi sett på narkotika som ett kriminalproblem, som bäst löses med poliser och straff. Vad missbrukarna själva tyckt, om behandling eller behov, har varit irrelevant.

Nu är det ju inte så det är. Vem som helst blir inte alls knarkare. Som Goldberg och andra visat krävs det långt mycket mer än att prova hasch för att man ska välja ett liv med heroin. Det antyds också av det obefintliga samband som finns mellan hur många som provar droger (mycket få i Sverige) och hur många som blir tunga missbrukare (ungefär lika många här som i exempelvis Holland).
Typiska faktorer, utöver rent biologiska, handlar om en dålig relation till föräldrarna med oklara krav, erfarenheter av övergrepp, fattigdom, dålig anpassning till skolan, neuropsykiatriska handikapp, segregation och en syn på sig själv som värdelös och utan framtid.
För den som har det så kan droger bli ett rimligt svar. Om man redan känner sig värdelös tycker man kanske rentav att man passar som äcklig knarkare, och den tillfälliga ångestdämpningen överväger under alla omständigheter riskerna.

Goldberg visar hur rekryteringen till problematisk drogkonsumtion inte går via festknark utan via samhälleliga utstötningsprocesser, där enskilda personer steg för steg stämplas till att se sig själva som avvikare. När någon väl har den självbilden är en repressiv politik totalt kontraproduktiv eftersom den bara göder den enskildes negativa syn på sig själv och på samhället.
Om man verkligen vill mota missbruk, oavsett drog, måste man börja mycket tidigare, och göra helt andra saker. Så många som möjligt måste ha så bra liv och så goda framtidsförhoppningar att de inte väljer drogerna före allt annat.
I typisk samtidsanda har vi individualiserat problemen, kanske för att vi inte orkar med att så många faktiskt ser sig som förlorare.

I kristdemokraternas idyll finns inga dåliga föräldrar, vilket gör barn än mer utlämnade åt turen att råka födas rätt. Ungdomsarbetslösheten är skyhög oavsett hur man räknar och vi väljer hellre att lägga 6000 spänn per enskilt drogtest för en skolelev än att ha skolkuratorer för barn som behöver hjälp.
Vi talar om hårdare konsekvenser för barn som beter sig illa utan att tänka på riskerna.
Den hyfsat välartade massan kanske reagerar som man tänker sig när man förespråkar disciplin. Men de som verkligen riskerar att skapa elände både för sig själva och för andra, triggas åt helt fel håll. Så stöter vi ut folk. Så får vi, och de, betala priset.