Ett elfel vid Centralen gjorde att människor fick restider från jobbet på flera timmar, bussarna var överfulla, centralstationen en kaoszon.
Samtidigt kunde man läsa i Svenska Dagbladet att det vi i lokalbefolkningen kallar NK-expressen, spårvagnen från Djurgården till NK, kostat 67 procent mer än beräknat. Vi får hoppas att den gick enligt tidtabell.
Nu är det kanske orättvist att tänka så. Elfelet berodde på stormen och drabbade långtifrån bara lokaltrafiken. En rimligare jämförelse är den med alla de förseningar, inställda tåg, överfulla tåg, förbiåkande tåg, som drabbar lokaltrafikanter med Stockholms tunnelbana och pendeltåg varje vecka, året om.
I Stockholm har tunnelbanan inte fått några nya linjer på mer än 30 år. Under den tiden har befolkningen ökat med mer än en halv miljon människor. De allra flesta av dem bor utanför innerstaden och är beroende av fungerande kollektivtrafik.
Ingen som regelbundet åker pendeltåg kan anse att trafiken fungerar tillfredsställande. Ändå är detta ingenting som i någon särskild utsträckning syns i medierna, bortom tillfälliga kaosskildringar vid särskilt allvarliga problem.
Det där vardagliga, att man inte är säker på att komma i tid till jobbet, till dagis, till möten, hamnar däremot under radarn.
Kanske är det så banalt att journalisterna inte märker problemen själva.

För några år sedan undersökte journalisten Kerstin Ekberg, efter att själv ha reagerat på enögdhet i rapporteringen, var svenska journalister bor.
Resultatet var entydigt. Journalister bor i innerstaden och i synnerhet på Södermalm i Stockholm, eller möjligen i trevliga villaområden. Nästan inga bor i det som kallas miljonprogram.
Undersökningen speglar en annan som tidningen Riksdag och Departement publicerade i veckan av var riksdagsledamöterna från svenska storstäder bor.
Journalister är lite mer urbana än politikerna, de senare bor oftare i villa, men annars är det lika. Inte heller politikerna bor i miljonprogramsförorter.
Man måste vara mycket naiv om man inte tror att detta påverkar journalistik eller politik. Att lägga 380 miljoner plus 104 miljoner per år för driften på en spårväg längs Strandvägen, en sträcka som både trafikeras med buss och passar för en kortare promenad, samtidigt som pendeltågen så ofta står stilla är en tydlig prioritering.
Det är också medias egenartade tolkning av vilka som utgör de viktiga "storstadsväljarna" - en grupp som alltid tycks bestå av den innerstadsboende övre medelklassen snarare än av ensamstående mammor i Skärholmen.
Oavsett vad man anser om skattenivåerna så tycker de senare faktiskt inte, till skillnad från exempelvis DN-redaktionen, att rutavdraget är den allra viktigaste politiska frågan.
Det handlar om klass mer än om höger mot vänster, perspektiv snarare än åsikter.

Med ökad segregering finns än mer behov av att se och förstå också andras verklighet. Men får vi den chansen? Ännu är det trots internets hierarkiomflyttningar journalisterna som filtrerar, som bestämmer vad som blir valfrågor, som skapar drev eller skandaler.
Journalisterna berättar, politikerna bestämmer. Kanske rent av på vårens gårdsstädning i den gemensamma bostadsrättsföreningen.
Nu är det dock dags för ett erkännande: Jag bor själv på Södermalm. Jag har massor av journalister som grannar. Jag är definitivt del i problemet.