ARBETSLIV
Vi har talat rätt mycket om självsäljande senaste veckan, men upprördheten gäller bara vissa sorters könsligt kroppsarbete.
Ändå kan man hävda att samtidens klämkäcka budskap till den förhoppningsfullt arbetande innehåller minst lika mycket prostitution. Men medan det anses fel att köpa en kropp är det självklart att kunna köpa en själ.
Via Arbetsförmedlingen Kultur får konstnärer lära sig att "utvinna det affärsmässiga värdet i vad som sägs och omvandla innehållet till säljande historier som stärker varumärket."

Nog för att det är bra att göra konst som säljer, men är inte värdet i konsten ett annat än varumärket?
En expert på sociala medier uttalade sig nyligen kritiskt om att meddelarfriheten gjorde att offentligt anställda inte såg sig som "ambassadörer" för sitt jobb också på fritiden, också på Facebook eller Twitter. Att det fanns för mycket frihet i Sverige att kritisera sin arbetsgivare.
Ungdomar varnas allmänt i dag för att framtida arbetsgivare kan komma att reagera negativt på att de slickade lakritsshots från en rödbränd torso på Ibiza sommaren 2009, men här kom den sannolikt omedvetna ideologin bakom fram tydligare.

Den goda arbetskraften i dag låter arbetsgivaren äga hela jaget, hela livet.
Inte bara arbetar vi hela tiden, antingen på fina jobb där vi förväntas ställa upp med övertid, eller på sunkiga vikariat för att vi inte vet om vi har råd att säga nej.
Att de flesta av oss trots allt vill ha ett liv utanför jobbet har förvandlats till ett "livspussel" som bäst löses med skattesubventionerad städning.
Men också på den lilla tid vi inte arbetar borde vi alltså se oss själva som företrädare för chefen, se allt vårt agerande med chefens ögon. I marxistisk analys kallas det här att vi gått från formell till reell underordning. Anpassning som livsprojekt.
På ett seminarium i Almedalen om situationen i utsatta förorter förklarade Folkpartiets Johan Pehrson att ungdomarna där hade för mycket fritid och för lite framtid.
Arbetslinjens ideologiska essens har sällan formulerats lika exakt.

Att alls ha tid då man inte arbetar står i motsats mot att ha en framtid. Disciplineringen av underklassen väntar om hörnet.
Allt detta hänger ihop med de analyser som TCO gör årligen av arbetsmarknaden, som visar att kraven på dem som jobbar blir allt högre. Arbetsgivare är ytterst tveksamma till att anställa den som är sjukskriven från ett annat jobb, eller varit arbetslös länge, man vill helst inte bidra i onödan till rehabilitering heller.
Just det reser åtskilliga frågor om vart i all världen de som trängs ut ur sjukförsäkringen nu ska ta vägen, ingen vill ju anställa dem oavsett individuella kvalifikationer.

Ungdomar vill arbetsgivarna däremot gärna anställa, kanske just för att dessa bäst lärt sig att anpassa sig. Då 80 procent av alla arbetslösa unga saknar a-kassa har de knappast heller möjlighet till något annat än att le och ta emot.
För välfärdsstaten skulle ju kunna motverka detta. Vi skulle kunna ha system som gav grundläggande ekonomisk trygghet också till den som inte är 55 och frisk och suttit 30 år på samma jobb.
Men tvärtom snävas systemen också in och främjar snarare än motverkar utvecklingen där du aldrig är tryggare än din senaste självsäljning. Så länge du säljer rätt del, förstås.