Där får de, sossekriminologerna, som jämt hävdar motsatsen.
Att Gudmundson totat ihop en egen beräkningsmodell som också bland annat bevisade att hot om tioåriga fängelsestraff minskar risken för återfallsbrott med mer än 150 (!) procent påverkade inte den glädjen.
Detta sagt kan han ha rätt. Kan ha, alltså. Det är extremt svårt att mäta påföljdernas effekt på kriminaliteten.
Så sent som i december förra året påstod en svensk offentlig utredning, ledd av riksåklagare Anders Perklev, att man inte kunde hitta något stöd alls för längre straff, bara för att därefter ändå föreslå sådana eftersom justitieminister Beatrice Ask uttryckligen krävt det.
Andra undersökningar visar att hårda straff tycks motverka brott, om så bara för att människor sällan begår fler brott under tiden de sitter i fängelse.
Den avskräckande effekten av längre straff är mer oklar och det gäller särskilt brottslighet som är känslodriven och impulsiv - misshandel, våldtäkter, dråp. Den som på fyllan får för sig att sparka ner någon tänker sällan så långt som på ett potentiellt extra år i fängelse. Det han möjligen tänker på är risken för omedelbar upptäckt.

Om vi ska tala högerns språk är det alltså betydligt säkrare att satsa på fler poliser. Entusiasmen för längre straff och hårdare fängelsesängar handlar dock sällan om att nyktert konstatera vad som fungerar eller inte.
Sedan 70-talet har vi i stället sett allt tydligare hur den kriminelle avhumaniseras, förvandlas till bärare av allt ont. I Aftonbladet i torsdags kunde vi förfasa oss över att fängelseinterner kanske skulle få influensavaccin "före dig". Texten illustrerades av en bild på Engla- mördaren Anders Eklund.
Andemeningen var uppenbar. Mördare ska fan inte få någon medicin. Låt dem lida bara.
Och politikerna hänger på det gammaltestamentliga. I trygghetsnarkomanernas värld får man den skrämda medelklassens röster på att lova tuffare tag. Att det är underklassen i nedgångna förorter som drabbas hårdast av brott påverkar inte Täbybornas rädsla.
Men om man verkligen vill minska brottsligheten då? Brottsoffer drabbas onekligen på riktigt, helt bortom populismen.
Lite vägledning får man av att se på dem som faktiskt sitter i fängelse. 60 procent är missbrukare. Hälften hade adhd eller liknande som barn, en fjärdedel lider fortfarande av det. Uppemot 70 procent har läs- och skrivsvårigheter.
Alldeles bortsett från att de sällan får någon bra behandling mot det här i fängelset är det svårt att inte tänka på vad som kunde ha gjorts tidigare. Om narkotikapolitiken hade handlat om vård i stället för att ge missbrukare en språngbräda in i allmän kriminalitet.
Om skolan hade upptäckt och hjälpt dyslektiska barn innan de fått en identitet av att aldrig klara av något, och aldrig förstå, så starkt inpräntad att den nästan aldrig går att rubba. Om barn med neuropsykiatriska handikapp hade fått fungerande medicinsk och psykosocial hjälp tidigt.
I dagens debattklimat är det flummigt att påpeka så enkla saker och handlingskraftigt att dra ner på permissioner. Kostnaderna för livsviktiga sociala insatser vägs aldrig mot det oändligt mycket högre pris vi annars får betala senare, som brottsoffer, skattebetalare.
Det sägs att vi får det samhälle vi förtjänar. När det gäller kriminalitet tror jag tyvärr att det är alldeles sant.