Ungefär samtidigt gick remisstiden ut för socialstyrelsens nya rekommendationer om vård mot lindriga psykiska besvär, där de propagerar för KBT-terapi i första hand och läkemedel först i andra. Där var det andra grupper som hurrade medan hjärnforskarna och psykoanalytikerna surade.
Reaktionerna belyser hur svårt det är att prata om det som i olika mening rör hjärnan och psyket. Ett perspektiv i taget, tack, kom inte och stör min världsbild.

För ADHD-fynden är fantastiska. Och det är en skam att så få människor med dessa funktionshinder får tillgång till medicinering, alldeles särskilt när det gäller barn. Tidig diagnosticering och tidig hjälp kan rädda både enskilda individer och samhället som helhet från såväl brottslighet som livslånga sociala handikapp.
Men den hjälpen är ju både medicinsk och psykosocial. Hjärnan är inte statisk, den påverkas oupphörligen av omgivningen, det är bland annat därför svår ADHD är vanligare i socialt utsatta grupper, eftersom en stabil miljö gör symtomen både mildare och enklare att hantera.
Men vi klarar inte av att se att frågan är individuell, medicinsk, och samhällelig, kulturell, samtidigt.
Samma sak går igen i den bredare diskussionen om psykisk ohälsa. I ett decennium nu har SSRI-preparaten räddat miljoner och tjänat miljarder åt läkemedelsindustrin. Båda dessa utsagor är sanna. Självmorden har, som den psykiska ohälsans mest extrema punkt, minskat tack vare SSRI-explosionen, och att moralisera över att människor tar piller för att orka ta sig ur sängen är inte mindre bisarrt än att moralisera över huvudvärkstabletter.

Samtidigt går det inte att väja för insikten att vinstmotiven skapat diagnoser av sådant som tidigare var vanligt liv, lite oro, lite förtryck, lite obehagliga insikter om futtigheten i existensen.
Här någonstans ligger också bekymret med såväl medicin som KBT och den ensidighet varmed dessa vägar till ett bättre mående propageras. Det finns otvetydiga individuella problem som de båda metoderna, tillsammans eller var och en för sig, effektivt löser.
Men vi har i postpolitisk nit i dag individualiserat allt psykiskt obehag. Hur relaterad olycka än är till konkreta politiska orättvisor eller mänskliga existentiella dilemman ser man lösningen i och för den olyckliga individen.
Valiumdopade desperata hemmafruar var dock, för att ta ett nutidshistoriskt exempel, inte ett rimligt alternativ till kvinnorörelsen.
Målet kan inte alltid vara att människor ska vara socialt kompetenta, välmående kuggar i vilket samhällsmaskineri som helst. Om vi vantrivs i kulturen kanske det i sig är viktigt att analysera.
Men vi ser aldrig politiskt eller kulturellt på, säg, den exempellösa svenska ökningen av unga kvinnors ångest. Varför inte?

För kvinnor har sjuklighet genom historien alltid varit ett acceptabelt sätt att göra uppror. Det hotar aldrig makten. Lika lite som simpel kriminalitet gör det, för att återknyta till tragedin med obehandlade, ouppmärksammade, neuropsykiatriska symtom.
Att se den stora bilden betyder inte att man inte ska hjälpa människor i stunden. Kanske är rätt medicin eller terapi förutsättningen för vissa människor att alls kunna göra politik eller filosofi av sitt elände.
Jag önskar bara att fler kunde komma till det steget också.