Han har helt rätt. För att undvika den totalitära statskontroll det innebär att staten registrerar hela våra liv måste vi avstå från internet (och för all del från telefoner). För att göra det i sin tur måste vi tyvärr sluta tänka. Sluta kommunicera. Sluta finnas.
Löjligt, tänker den ickedigitale. Internet hjälper väl ingen att tänka eller kommunicera. Där finns ju bara skvaller och trams.
Och det är där skiljelinjen går. Mellan oss som genom tekniken fungerar på ett fundamentalt nytt sätt som människor, och dem som inte tagit det steget.
Jag överdriver inte när jag säger att jag på internet knappt vet var min egen hjärna slutar och andras börjar.
Det är såklart ett banalt fenomen också utanför nätet, vi påverkas oupphörligen så av omvärlden att man inte kan tala om strikt åtskilda individer, men på nätet är det som om hjärnans själva synapser flyttat utanför huvudet. Mina tankar blir dina som blir någon annans.
Man brukar tala om datavirus som något dåligt, men även de spännande idéerna fungerar som smittor som sprids mellan människor och muteras till något helt nytt.
FRA är därför ett verkligt kallocain, påtvingat sanningsserum. Staten läser våra tankar, loggar våra hjärnor. Enda sättet att skydda sig är att stänga av tankeverksamheten.

Steg för steg ser vi nu hur höstens kompromiss faller samman, de skydd för integriteten som ändå medgavs tas bort. Den där domstolen som skulle avgöra vad FRA får söka på blir ingen domstol. FRA-shopen öppnas åter så att också inrikespolisen får spana i våra innersta.
Det är ytterligt svårt att se att de folkpartistiska riksdagskvinnor som kämpade fram höstens uppgörelse ska kunna rösta för detta. Inte utan att ge upp allt det de då sade sig kämpa för. Nu vore det i och för sig inte första gången.
Kanske kan de då luta sig mot Dagens Nyheter, som på nyhets- och ledarplats desperat försökt beskriva FRA-motståndet som blott en sjaskig pr-kupp.
De kan inte se att FRA-upproret i stället var en smitta, och om de såg det skulle de förmodligen vilja vaccinera sig.
Det är i det här perspektivet vi också måste se de gångna veckornas rättegång mot The Pirate Bay. Upphovsrättsindustrin ser inte heller hur teknologin fått våra hjärnor att fungera annorlunda, att vi blandar och bygger på sådant som andra skapat. Att idén om en ensam upphöjd upphovsman utan kopplingar till andras tankar eller arbete har gått ur tiden.
De tror att man kan stoppa det nya sättet att tänka. Det går inte. Tekniken har fått oss att gå från att bara vara konsumenter, av musik, film, åsikter, till att bli producenter där vi länkar oss själva och vår kreativitet till världen.

De kan inte tvinga oss att åter bli passiva mottagare.
När man ändå hela tiden ökar repressionen, övervakningen, straffen, blir effekten bara djupa sår i samhällskroppen.
Det tragiska är förstås att upphovsrätten kommit att definieras i moraliska termer, när den bara är en regel som i en viss tid antogs främja skapande. Precis som på andra politikområden där det sker, som narkotikapolitiken, blir effekten förfärande.
Ingen tänker på hur samhället och människorna bäst ska gynnas, skyddas, utan bara på hur hårt man ska kunna slå mot dem som definieras som onda och förtappade.
Bura in knarkarna. Bura in fildelarna. Koppla in kablarna till staten. Låt oss blunda och låtsas som att det fungerar.