Förlåt ordningsfrågan, men en hel del politiker och debattörer bör nog fundera lite på definitionerna.
I veckan höll alltså Storbritanniens premiärminister David Cameron ett linjetal, talande nog på en konferens om terrorism, där han förklarade att nu fick det vara nog med multikulturalism.
Angela Merkel höll motsvarande tal i höstas och Nicolas Sarkozy följde efter i förrgår. Multikulturalismen har misslyckats, säger de.
I Storbritannien hojtar extremhögern nu glatt om att de fått rätt, liknande tongångar hörs från Sverigedemokraterna efter att bland annat moderate riksdagsledamoten Hanif Bali skrev en artikel där han höll med Cameron.

Detta att högern och extremhögern glider ihop och liberalismen blir antiliberal, är ett tema vänstern gärna uppehåller sig vid. I går skedde det på ett samtal på ABF i Stockholm mellan Per Wirtén och DN:s Stefan Jonsson.
Man bör verkligen ta den risken på allvar, på många håll i Europa. Men det handlar också om missförstånd och hopblandningar.
Bali skriver exempelvis mångkultur - alltså att människor från olika kulturer lever tillsammans, när jag i alla fall tror att han menar multikulturalism - detta sätt att bunta ihop folk efter kultur och etnicitet och ge dem grupprättigheter snarare än se dem som individer. Extremhögern är så klart mot det förra också, men är den liberala högern det?
För det råder rätt stor enighet, från vänster till höger, om att tvångskollektiviserande multikulti är dåligt.
Stefan Jonsson formulerade det exempelvis skarpt på ABF-seminariet. Också kvinnor vars föräldrar kommer från bykulturer i Afrika eller Mellanöstern ska slippa tvångsäktenskap eller könsstympning, ingen skall tvingas representera sin kultur eller etnicitet, vi vill inte ha parallella rättsskipningssystem.
Det betyder inte att vi alla i enighet är emot mångkultur eller pluralism: etnisk, kulturell, värderingsmässig.
Cameron svävar onekligen på målet, det skall sägas. Vi måste sluta med passiv tolerans och i stället utöva "muskulös liberalism", sade han i sitt tal. Men tolerans är ju inte tvångskollektivisering. Tolerans är tvärtom just det som krävs för att mångkulturella, pluralistiska samhällen ska fungera.
Vi behöver inte gilla det sätt andra väljer att leva på, men så länge alla följer lagarna och respekterar den gemensamma civilitet som krävs för att leva tillsammans spelar det ingen roll. Det är som i staden, man behöver inte tycka om sina grannar för att låta bli att kissa i trapphuset.
Muskulärliberalismen tycks dock innebära mer muskler och mindre frihet.
Cameron vill exempelvis drastiskt minska invandringen och Storbritannien är redan västvärldens mest övervakade land. Han talade om att man måste tro på vissa liberala värderingar, som yttrandefrihet och lika värde oavsett kön eller sexuell läggning, för att vara britt. Jag drar slutsatsen att huvuddelen av den brittiska tabloidpressen är obrittisk och får omskolas. Eller vänta, värdet av yttrandefriheten då?
Det är svårt att aktivt bygga nationella gemenskaper på värderingar. Jag gillar den svenska synen på homosexuella mer än den saudiarabiska, även om min egen högstadietid i en bruksort antyder att den svenska synen inte är heltäckande spridd här heller.

Självklart ska vi inte skattefinansiera skolor som lär ut homofobi, kristna eller muslimska. Men åsiktsfrihet är mer än rätten till skattemedel. Frihet är också frihet att välja eller hävda sådant de flesta andra tycker är förfärligt.