Vi talar om den underklass som saknar den moraliska resning som vi andra föredrar från fattiga. Med begreppet white trash - människor som sopor - tydliggörs föraktet.
Om dessa människor, om än i kargt storslagen skogsmiljö, vilket i amerikansk kontext ändrar människoetiketten till hillbillies, handlar filmen "Winter's bone", som hade premiär förra veckan.

Detta är den totala desperationen, tänker jag med tårarna rinnande vid scenen när huvudpersonen Ree försöker ansöka om att gå med i en aktivt krigförande armé eftersom hon ensam måste ta hand om sina småsyskon och armén betalar 40 000 dollar till varje rekryt.
Hur fort får jag pengarna, frågar hon. Hon är bara 17, så hon får inte riskera sitt liv för Amerika utan sina frånvarande föräldrars tillstånd, och dessutom tar det för lång tid för pengarna att komma oavsett.

Detta är ickecivilisationen, tänker jag med anklagelsen riktad mot min ungdoms anarkistiska böjelser. Bortom samhällsnormerna, bortom staten, finns ingen frihet, bara våld och misär.
En liten debatt rasade i veckan, inledd med att frilansskribenten Agnes Arpi skrev i tidningen ETC om hur vi talar om skitjobb. Motståndet mot skitjobben borde handla om de usla villkoren, inte om att det per se skulle vara äckligt att tvätta gamla människors kroppar eller städa deras toaletter, skrev Arpi.

Det senare förekommer ju ibland på parnassen, som i Johan Jönssons för ett par år sedan allmänt hyllade diktsamling "Efter arbetsschema" där han beskriver just vårdarbetarens obehag och kallsinnighet inför de vårdbehövandes skröpliga kroppslighet.
På detta följde bland annat inlägg om att det var bra för folk att ha just skitjobb, bra för karaktären.
Det är något från curlinghysterin där. Folk antas bli klokare av att ha haft det eländigt. Och visst kan man föreställa sig att erfarenheten av elände gör oss klokare och mer empatiska, men ofta är det ju precis tvärtom. Fattigdom och maktlöshet är oftast inte det minsta moraliskt renande.
Ju mindre makt man har, ju mer ekonomisk oro, dess mindre utrymme för andras behov och känslor.

Denna missuppfattning finns dock också inom rörelser som kämpar för jämlikhet. Inom delar av feminismen antas kvinnor vara essentiellt godare än män, inom delar av arbetarrörelsen ser man arbetaren som självklart moraliskt mer högstående än personer ur högre samhällsklasser. Vår västerländska syn på personer i utvecklingsländer utmärks främst av att de är så himla glada och snälla hela tiden när de i själva verket främst ler så gulligt för att de behöver våra pengar.
Utsatthet gör heller inte bara att man i stunden gör det man måste för att överleva. Det bryter ner långsiktigt.

Ofriheten gör en till en sämre människa. Mindre empatisk, mindre tänkande.
Hemmafruar i ett madmen-igt 60-tal var inte ytliga och tomma för att kvinnor essentiellt är sådana, utan för att det var den roll och det utrymme de hade, utan utbildning eller egna rum. På samma sätt visar "Winter's bone" hur den utsatte svarar med att slå mot någon ännu svagare.
Alienationen finns liksom på riktigt.