Jo, kanske det. För dem som har vanligt jobb. Vikarier, runthoppare, egenföretagare har semester om de har lyckats spara ihop pengar så att de har råd att tacka nej till jobb ett par sommarveckor och ändå betala hyran. Arbetslösa har egentligen inte alls rätt att ha semester, även om de förväntas lägga motsvarande heltid på att söka jobb.
Jag säger inte att Tvärdrag eller Verdinelli inte bryr sig om arbetslösa eller vikarier. Det tror jag säkert. Men det säger något att också det hisnande och visionära liksom i förbifarten ökar ojämlikheten mellan de som har och de som inte.

Våra svenska välfärdssystem är uppbyggda efter en viss tid, en viss värld. Hög homogenitet i befolkningen, långvariga anställningar i stora företag. Systemen fungerar gradvis allt sämre i takt med att detta förändrats. Fler människor hamnar utanför såväl socialförsäkringar och a-kassa som tilläggspensioner och särskilt arbetsmiljöskydd. Där finns för den som tillfälligt inte klarar sig själv bara socialbidrag.
Av alla system är socialbidraget det sämsta.
Den som vet att han kan behöva lita till socialbidrag framöver, på grund av låga eller oregelbundna inkomster eller bara inpräntad erfarenhet från barndomen, har noll drivkrafter att spara. I så fall måste man ju använda sparpengarna först för att sedan få hjälp. Bättre då att konsumera bums, varför inte på kredit.
Den som väl får socialbidrag har noll drivkrafter att jobba mer och tjäna mer pengar, bidraget räknas ju av krona för krona. Man måste upp i rätt hög inkomst på en gång för att det ska löna sig att gå från socialbidrag till jobb.

Jag tror inte att människor bara går efter vad som är ekonomiskt lönsamt, men vi måste se vilka beteenden systemen premierar.
I socialbidragets skugga premieras ansvarslöshet, kortsiktighet, lättja. Där krymper människor och får plågsamt svårt att ta sig vidare.
Men det skulle inte behöva vara så. Det finns andra system, som inte plattar till människor, inte stänger ute och håller nere. Ett sådant är medborgarlönen. Det finns olika modeller, negativ inkomstskatt eller rent bidrag, men allihop bygger på en viss låg basinkomst för alla utan motprestation.
I ett svep får man då bort alla negativa effekter med socialbidraget. Alla uppmuntras att arbeta - man får behålla det man tjänar, uppmuntras att spara - man får se pengarna växa själv. Det stigmatiserande försvinner, ofriheten i att behöva böna och be på socialkontoret. Med bas-tryggheten i ryggen kommer fler att våga starta företag, ta de risker som ekonomin långsiktigt behöver.
I praktiken stimuleras alltså arbete, men i etiken kommer vi bort från det förtryckande att alla människor förväntas se arbetet som livets mening. Den som vill leva snålt kan förstås välja det i stället.

Det stora argumentet mot medborgarlön är att det vore "orättvist" om folk fick pengar utan att ha förtjänat dem. Ja, kanske. På samma sätt som det är orättvist att vissa föds smartare än andra, med föräldrar som kan och vill uppmuntra deras färdigheter.
I dagens individualideologi verkar det resonemanget förryckt. Men vi skulle alltså kunna lösa svåra konkreta problem. För både fattiga och utsatta och för medelklassens livspusslare samtidigt. Onekligen hisnande.