Jag kommer stå där velande i vallokalen med den gnagande insikten att jag oavsett vilket kommer bli besviken.
I många länder uttalar ledarsidor sitt stöd för partier inför val. Trots personvalets uppenbara begränsningar väljer jag alltså hellre enskilda kandidater. För det finns massor av bra människor i nästan alla partier.
Om jag fick drömma skulle Alice Åström (V) vara de rödgrönas justitieministerkandidat och då skulle jag inte längre tveka lika mycket.
Med henne har Vänsterpartiet en narkotikapolitik som inte ser missbrukare som brottslingar och en kriminalpolitik som bygger på vetenskap och humanism. Hennes engagemang för den enskildes rätt mot staten överskuggar dessutom de flesta liberalers.

Min svaghet för Gudrun Schyman (Fi) är mer emotionell. Den handlar inte bara om hur min feminism känslomässigt radikaliserats av de senaste veckornas uthängning av möjliga våldtäktsoffer, men det här landet vore lite bättre om Schyman satt i riksdagen, de politiska debatterna vore mer passionerade, viktiga frågor mer närvarande.
I en socialdemokrati i förvirring sticker Björn Fries (S), förre narkotikasamordnaren, ut.
På den posten visade han något väldigt ovanligt för politiker, förmåga till intellektuell omprövning. I dag är Fries en av de viktigaste rösterna för en human politik gentemot de allra svagaste och mest utslagna. Politik handlar inte bara om medelklassens marginalväljare.

Maria Ferm (MP) kommer inte bli minister den här mandatperioden, men redan vilar hennes ande mellan bokstäverna i de rödgrönas förbluffande kloka nya migrationspolitik - med bibehållen arbetskraftsinvandring och mer rättssäker och human flyktingmottagning. Om hon fick bestämma mer skulle den bli ännu bättre.
Jag har hemskt svårt för Folkpartiet, men det finns många kloka folkpartister. En är Amanda Brihed, som på närmast egen hand lyckats få Göran Hägglund att ta upp frågan om tvångssterilisering och påtvingade skilsmässor för transpersoner. I tre år efter utredningen 2007 höll Hägglund tyst och lät några av de mest marginaliserade och deprimerade människorna i landet lida vidare. Brihed lät honom inte fortsätta.
Alliansen har i Maria Abrahamsson (M) också en bra justitieministerkandidat.
Hon står obehagligt långt till höger i en del sakfrågor, men det vore onekligen uppfriskande om personen på den posten förstod något om rättsstaten. Abrahamsson utmanar också den kollektiva partikulturen, kritiserar frikostigt sin partiledare och säger att hon av principskäl inte tänker rösta moderat i landstingsvalet då M där går emot sprutbyten. Kanske kan hon rentav hålla fast i egensinnigheten i riksdagen.

Om Göran Hägglund menade allvar med att folk ska få bestämma mer själva, ni vet vid köksbordet, hade Kristdemokraterna kanske också varit ett alternativ. Nu är han mest en potentiellt stor politiker i det där lilla paternalistiska partiet.
I Centern finns ett antal smarta liberaler, men vi vet ju alla hur det går med dem.
Påtvingade drogtester från partiledningen och allmän nedbrytning in i fållan. De personifierar så det omöjliga att i Sverige gå emot partiet i ett skarpt läge. Det finns enskilda bra piratpartister också, för all del.
Den här uppräkningen, som hade kunnat vara långt längre, hjälper tyvärr rätt lite i valet av parti. Inte heller mot insikten att slutresultatet, politiken, kommer bli långt mindre frihetlig och human än vad som vore rimligt, anständigt.
Jag önskar så att jag hade fel i det.