Jag hör spridda fniss i lokalen. Inte bara för att Carl B Hamilton, som var den som bittert klagade över det svenska utanförskapet, blandade ihop EU och EFTA - det senare var ju Sverige de facto med och grundade - utan, tror jag, åt den allmänna nivån på debatten.
Vi var på en tillställning anordnad av Ohlininstitutet, efter den mångårige folkpartiledaren Bertil Ohlin, där den folkpartistiske ordföranden i riksdagens EU-nämnd, Hamilton, skulle diskutera den pågående eurokrisen med författaren och debattören Johan Norberg. Rummet var fullt med ett hundratal borgerliga ledarskribenttyper.
De, de tänkta kärntrupperna, fnittrade nu lätt generat åt att nationalekonomiprofessor Hamilton inte tycktes ha några argument.
Det kändes åtminstone inte som riktiga argument längre. Men för bara tio år sedan, liksom i folkomröstningskampanjen 2003, var det så ja-sidan motiverade sig. Det är lätt att glömma bort. Euron för freden, euron för att vi ju ska vara med de andra, euron för att samarbeten alltid måste fördjupas. Euron för att det är roligare att säga ja.
Där har det åtminstone ändrats. Det verkar inte så värst kul att propagera för svensk euro-inträde längre. I den meningen är förstås Folkpartiet beundransvärt ståndaktiga.
Samtalet mellan Norberg och Hamilton rörde eurokrisen, hur den uppkommit och hur vi kan ta oss därifrån. Det allra dystraste var kanske Norbergs påpekande att EU-byråkrater redan 2002 medgav att euron inte skulle fungera ekonomiskt, men att den kris man kunde förutspå skulle göra än mer politisk samordning möjlig att sälja på de motsträviga väljarna.
På det hade Hamilton inga direkta svar, och på vägen blottlades en klyfta i svensk borgerlighet som jag längtat efter länge. För är det någonting positivt som kommit ur de senaste årens EU-kriser är det att vi plötsligt fått en bredare svensk EU-kritisk borgerlighet.
För inte länge sedan alls utgjordes den av en handfull nyliberaler och Nils Lundgren, även om Junilistans 14,5 procent i EU-valet 2004 antyder att det bland väljarna fanns en betydligt större genklang. I övrigt sjöng borgerliga intellektuella, politiker, opinionsbildare enhälligt med EU-kören. Det kan förvisso ha haft något att göra med att det organiserade näringslivet i så stor utsträckning betalade dem för att göra det.
Det finns nämligen ingen inre politisk logik bakom detta. EU är på många sätt ett djupt antiliberalt projekt. Huvuddelen av budgeten går till bidrag till storbönder, allt mer av unionens energi läggs på att hålla flyktingar ute eller övervakade.
Att maktcentraliseringen är odemokratisk både i sig själv och i hur den kommit till försvinner inte bara för att Carl B Hamilton säger att "självfallet bör samarbetet ske i så demokratiska former som möjligt". Så betryggande.
Den så kallat opolitiska nya grekiska regeringen som EU tvingat fram innehåller för övrigt både fascister och uttalade antisemiter. Så demokratiskt som möjligt, alltså.
Nu kommer de EU-skatter och den ekonomiskpolitiska samordning som väljarna inte vill ha förmodligen införas för att rädda den euro som många väljare inte heller ville ha. Det är åtminstone lite skönt att inte hela den svenska borgerligheten sjunger halleluja.
Isobel Hadley-Kamptz
isobel.hadley-kamptz@expressen.se
kolumnist