Det skrev Katrine Kielos på Aftonbladets ledarsida i veckan med öppet S-avund inför Fredrik Reinfeldts grepp om mitten, riktat mot de ideologiska marknadsliberaler som upprörs över regeringens pragmatik.
I sak har hon så klart rätt. Men själv tänker jag mer på hur få det är som faktiskt gnäller. Ännu färre gör något mer än att gnälla. Alla sitter snällt kvar i tältet.
Varken kampen om mitten, eller ytterflyglarnas motvilliga lojalitet, är egentligen konstigt i den trötta, mogna välfärdsstaten. Svenska väljare är ju, oavsett partifärg, ganska överens. Vi vill att staten ska sköta rätt mycket i utbyte mot rätt höga skatter, vi vill ha hyfsad inkomsttrygghet och bra och rättvisa skolor och sjukhus.
Nästan alla frågor som rör sig längst konfliktlinjen höger-vänster har tappat sin laddning. Det som återstår är detaljer och praktiska överväganden kring hur väl systemen fungerar.
Det betyder dock inte att det saknas verkliga konflikter. Invandring, feminism, integritet: här finns avgrundsklyftor mellan ståndpunkterna. På ett övergripande plan kan vi tala om progressivitet mot nostalgi - tror man att det var bättre förr eller kan bli bättre i morgon?
Dessa nyare konfliktlinjer skär rakt genom blocken och genom partierna. Eftersom partipolitiken samtidigt paradoxalt nog är fastspikad i höger-vänster har engagerade feminister kanske hittills valt Folkpartiet före Kristdemokraterna, och integritetsvänner Miljöpartiet före Socialdemokraterna, men även mycket starka uppfattningar har sällan lett till byten över blockgränsen. De har därför inte heller hotat den rådande ordningen.
Fram till nu.

Efter nästa val kommer vi med stor sannolikhet ha två nya partier i riksdagen, Piratpartiet och Sverigedemokraterna. I båda fallen har de etablerade politikerna själva skapat den mylla som givit dem växtkraft över fyra procent. Om Per Schlingmann var en sådan som grät på nätterna skulle hans kudde svämma över.
För till skillnad från nyliberalernas gnäll om värnskatten har ju integritetsfrågan fått dissidenterna att aktivt hoppa över till andra partier. Opinionsmätningen i veckan gav PP knappt fyra procent samtidigt som Moderaterna backade lika mycket. Det är ingen slump.
Arrogansen från de andra partierna gör att de tror att det räcker att dra rasistkortet mot Sverigedemokraterna i stället för att på ett seriöst sätt debattera varför ett homogent 50-talssverige faktiskt är en mardröm snarare än en idyll. Samma arrogans har gjort att man avfärdat integritetsopinionen som finniga killar som vill ha gratisporr.
Sverigedemokraterna i riksdagen vore ytterligt sorgligt, men kanske är det vad som krävs för att vi ska få en allvarlig diskussion om vad som egentligen är bra med den brokiga, förvirrande, befriande samtiden.
Med nio riksdagspartier skulle blockpolitiken dö och vi skulle tvingas prata på riktigt längs andra konfliktlinjer, i frågor där oenigheten inte bara är lull-lull för högtidstalen.
Kanske skulle vi äntligen tala också om trygghetsfrågor utifrån något annat än procentsatser i socialförsäkringarna, tala förutsättningslöst om vad vi vill att systemen ska ge.

Man sår vad man skördar. Det som är en draksådd för Fredrik Reinfeldt och hans maktambitioner kanske dock är en lycka för det politiska samtalet, och därmed på lång sikt en lycka för oss alla.