Så kommenterade en i floden av de arga läsarna att Mattias Svensson, redaktör på liberala tidskriften Neo, skulle rösta på Miljöpartiet. Det kan man ju skratta åt.
Men det finns något spännande i den där vreden mot svikaren, avfällingen. I fyra år kunde man, som det liberala kommentariatet onekligen gjort, skrika och vredgas bäst man ville, när man stod där i valbåset förväntades man ändå bete sig som just den ko ordet antyder.
Samtidigt som skillnaderna mellan blocken sakfrågemässigt blir allt mindre blir identifikationen och lojaliteten starkare.1

I SVT:s vallokalsundersökning ser man hur andelen av exempelvis centerväljare som identifierar sig som höger ökat från 42 procent 1991 till 71 procent i år. För MP-väljare är trenden likartad men motsatt, bara 43 procent såg sig som vänster 1991, nu är det 72 procent. Samma sak ses hos nästan alla partier. Detta är blockpolitikens emotionella utväxling.
Man kan höja på ögonbrynen åt alla rubriker om valkaos - det vanliga i Sverige är trots allt minoritetsregeringar - men det vanliga historiskt har heller inte varit så sammansvetsade block som nu.
Partierna känner till detta skifte hos väljarna. Även om Miljöpartiet flörtat med liberaler, och faktiskt fått lika stor väljartillströmning från Centerpartiet som från Socialdemokraterna, gör den identitetsmässiga vänsterismen det svårt att samarbeta med alliansen. Eventuella sakpolitiska framgångar räcker kanske inte till.

Innan valet var jag personligen övertygad om att Miljöpartiet skulle stödja en alliansregering om vi hamnade i det läge vi nu har. Inne i partiet är vänsteridentifikationen nämligen intressant nog mycket mindre tydlig än hos väljarna.
Både Stockholms unga nygröna och MP:s traditionella skäggekologister definierar sig i huvudsak som bortom höger och vänster.
MP har dessutom valvinden i ryggen och från en styrkeposition är det alltid enklare att samarbeta över blockgränsen. Ändå kan risken att uppröra de egna väljarna bli för stor.
Det finns något ledsamt med den här utvecklingen, långt bortom eventuella riksdagsmajoriteter. Inte bara har lojalitetskrav och blockuppslutning lett till själsdödande antiintellektualism i den politiska debatten, inte bara riskerar vi att ignorera viktiga politiska konflikter som inte rör sig efter höger-vänster-axeln.

Paradoxalt nog tycks identifikationen också ersätta den uppriktiga sakkonflikten. Samtidigt som väljare ser sig som alltmer entydigt höger eller vänster ägnar sig hela det politiska fältet åt att gulla med medelklassen. Moderater försvarar las och socialdemokrater blundar för att allt fler hamnat utanför välfärdssystemen.
Det finns faktiskt massor av frågor som inte är lösta, lämnar man de välmående stadsborna finns fattigdom, otrygghet, missbruk, människor som inte ser många chanser till ett gott liv.
Men frågorna om hur välfärdsstaten egentligen ska fungera har drunknat i käcka eller arga slagord. I fältet mellan retorik och praktik ryms oceaner av tårar för de utförsäkrade eller utslagna.