Han använder gärna sådana begrepp, finansministern. Moraliskt högstämda utbrott mot giriga direktörer, bonusar och valutahandel. Det går förmodligen hem i stugorna.
Finansmarknadernas amoralitet tycks förvisso uppenbar för vem som helst som ser handel med värden som inte finns, där varken säljare eller köpare är intresserade av något annat än det man kan tjäna på själva affären.
Och tjäna kan man. Massor. Förlusterna kan man lämna till världens skattebetalare, så lyder finanskrisens lagar.

Det är djupt upprörande. Ändå skorrar uppbragtheten falskt från någon som faktiskt skulle ha möjlighet att göra något åt problemen.

För några veckor sedan förklarade finansministern på DN Debatt att han minsann hade gjort det, stärkt regelverken, förbättrat insynen, skapat effektiv krishantering. Det är dock, för att vara frank, mest ord.
Det blir mer och mer tydligt att finansmarknaderna inte fungerar som de är tänkta. Idén är att de ska effektivisera ekonomin och fördela kapital där det är mest produktivt. På lång sikt ska alla vinna.

Men vem vinner på dagens lämmeltåg, där matematiskt automatiserad handel gör volatiliteten enorm och oförutsägbarheten central i systemet?

Välskötta företag kan bli utfattiga på grund av nycker eller slump. Marknaden som frivolt virtuellt skådespel där förlusterna tas ut i köttet, genom uppsägningar och skattehöjningar.
Mycket av problemen tycks ligga i den ansvarslöshet som är inbyggd i systemet och som gjordes uppenbar 2008 när banker i hela västvärlden tröstades av finansministrar med spenderbyxorna på. Bankerna är för stora för att falla, sägs det, det hade varit för kostsamt för samhällsekonomin om de fått ta ansvar.
Men om detta nu är sant, varför tillåts banker alls göra så riskfyllda affärer? Varför tvingade inte Anders Borg fram en uppdelning mellan vanliga banker och trading­institut, när han nu hade chansen? Varför inte uppmuntra till skapandet av små sparbanker, som vänster­partiet föreslagit i en motion, hellre än dagens koloss­konstruktioner?
I svenska handelsbolag har delägarna ömsesidigt obegränsat ansvar. Det innebär att man är ansvarig också för sina kollegers misstag och det antas leda till att man vågar ställa också dumma frågor. Annars tvingas man kanske stå där senare och betala.

Jämför detta med okunskapen i exempelvis krisade HQ Bank, där styrelsen inte begrep vad tradingavdelningen gjorde och inte vågade fråga, något som framkommit i SvD-journalisten Carolina Neuraths uppmärksammade nya bok "Den stora bankhärvan".

Revisionsbyråer har internationellt fram till i slutet av 90-talet haft just ömsesidigt obegränsat ansvar. Revisionen är en av kapitalismens viktigaste vakthundar, man måste kunna lita på den.
Ändå togs detta personliga ansvar bort på många håll, efter intensiv lobbying från revisionsföretagen. Flera av senare tids största företagsskandaler, som Enron och Worldcom, har haft grund i otillräcklig och felaktig revision. Nu planerar också Sverige att begränsa revisorernas ansvar.

Man skulle kunna tänka sig motsatsen, att utvidga det personliga ansvaret också till dem som bestämmer i finansvärlden.

Aktiebolaget är en konstruktion som uttalat handlar om att minska risken och ansvaret för ägarna. Om nu banker är så viktiga för samhället kan de rimligen inte få organisera sig för minsta möjliga ansvarstagande.