Att det skulle bli en fällande dom för de åtalade bakom The Pirate Bay hade nämligen redan läckt ut. Också det en intressant detalj i ett samhälle där vissa desperat försöker kontrollera information och kommunikation. Sen kom domen. Och vi pratade obekymrat vidare.
Jag säger inte att det inte finns skäl att vara ledsen. Efter att ha suttit i den där rättssalen i Stockholms tingsrätt och med egna ögon sett nämndemännen slumra till under förhandlingarna bekymrar det mig såklart att de ändå kände sig bortom rimligt tvivel säkra i ett mål som nästan helt saknar bevisning och där själva grundfrågan inte gäller om de åtalade är skyldiga utan om något brott över huvud taget begåtts.
Självfallet finns det också anledning att känna sorg över hur vissa specifika näringslivsintressen försöker döda internet och avskaffa grundläggande medborgerliga rättigheter.

Det går inte att se Pirate bay-domen skild från upphovsrättslobbyns försök att via EU få stänga av misstänkta fildelare från internet utan rättegång, via ACTA få genomsöka vanliga resenärers datorer på jakt efter fildelat material, eller via Ipred få ta över det jobb som i normala västerländska demokratier utförs av polisen.
Men de kommer ju inte att lyckas. Redan sprudlar internet av kreativitet för att på olika sätt gäcka Ipred. Genom Ipredia öppnar vi våra trådlösa nätverk för att på en och samma gång visa vår solidaritet med andra internetionalister och dra undan mattan för privatpolislagen.
Vi använder olika anonymiseringstjänster för att slippa bli loggade av den alltmer korporativistiska staten. I en faktiskt global gemenskap hjälper vi varandra att skydda det vi älskar.

Det är ett själförsvar lika mycket som ett självförsvar. Internets själ finns i den möjlighet till kollektiv kreativitet som fildelningen bara är ett av många uttryck för, och som står i total konflikt med den gammeldags modernistiska syn på privat skapande som upphovsrättslobbyn hävdar.
Den konstnärliga och intellektuella processen pågår ständigt och de individuella verk som skapas är bara trådar i den gemensamma väven. Ingen kan äga dem, alla kan älska dem. Alla kan fortsätta på någon annans inslagna vägar.
Anonymiteten på nätet är grundläggande både för det nya skapandet och för nätets revolutionära och medborgerliga potential.
Med ett personnummer tejpat i pannan tvingas jag in i den där individfållan, där det jag tänker är mitt och ingen annans och där jag hela tiden måste vara en och samma helgjutna person. Friheten att utmana och experimentera med sig själv, sexuellt, intellektuellt, politiskt, försvinner. Särskilt tydligt blir det när staten genom FRA sparar och analyserar allt vi gör.
Som Jan-Hugo Stenbeck en gång sade vinner teknik alltid över politik.
Det här var på den tiden svenska staten ensamt ville bestämma över vad vi fick se på tv. Nu vill underhållningsindustrin bestämma över vad vi får säga och göra på nätet. De vill göra om internet till just kabeltv, med oss som maktlösa konsumenter av deras utvalda produkter.
"Där står de inte bara mot tekniken. De måste också kämpa ner miljontals människors kärlek till den revolution som internet innebär. Domen i dag är bara bränsle för elden i våra hjärtan. Det är en strid de aldrig kan vinna."